Just another WordPress.com site

Inlägg taggade ‘meningen med livet’

Kärleken är död – Länge leve Kärleken

Eders Ödmjuke är för en gångs skull ödmjuk på riktigt

Eders Ödmjuke är för en gångs skull ödmjuk på riktigt

Jag har egentligen en hel serie med planerade inlägg som jag borde arbeta med, inte minst mitt ”parti”-inlägg, men det är lite svårt att få tummen ur. Så det här är ett av de mer spontana slaget, egentligen borde jag väl ha skrivit färdigt det till i onsdags 2012-12-12 som tydligen var en liten renässans för kärleken då folk vallfärdades till kyrkor och statsfullmäktige för att vigas så de kunde skriva in 12 12 12 i vigselringarna. Men jag vet inte vad det var som triggade mig till detta inlägg, det var inte 12.12.12 i alla fall, men av någon anledning så slog det mig plötsligt hur kärleken saknas i jämlikhetsdebatten. Jag vet att det inte är någon särskild märkvärdig upptäckt. Alla är medvetna om det, och det nämns lite då och då. Men … ändå tycker jag att kärleken lyser lite väl mycket med sin frånvaro.

Jag vill inte ge mig ut för att vara någon slags expert, tvärtom, jag är förmodligen en av de singlaste människor som finns i detta land. Inte för att jag medvetet valt att vara singel, det har bara fallit sig så, de jag gillat har inte varit lika förtjusta i mig som jag i dem, och vice versa. Det har varit nära ibland, men då har alltid omständigheter utanför min kontroll lagt hinder i vägen, såsom att motparten har planerat att emigrera till andra sidan världen. Något som nästan varit ett mönster i mitt liv. Det är inte min mening att beklaga mig eller visa hur patetisk jag är, jag vill bara framhålla att jag egentligen vet skit intet om vad jag nu uttalar mig om, och att jag förmodligen kommer att framstå lika naivt korkad som jag är.

Fy vad hemskt – är det verkligen tillåtet att visa sånt hatmaterial på svenska bloggar?

Men jag fattar inte riktigt det här med den moderna jämlikheten, där det verkar som att en partner bara är ett ovälkommet bihang som man skall skilja sig från så snart som möjligt. Och barnen skall sättas på barnhem för att båda föräldrarna skall kunna arbeta och försörja sig, och man kan betala skatt så staten kan ta hand om barnen. Och skall man döma av dagens kvällstidningar, som Expressen och Aftonbladet, så är en partner inte mycket mer än ett självgående onanihjälpmedel man har som skall serva en med orgasmer. Jag har alltid trott att det var ”tills döden skiljer oss åt” som varit idealet, men ur mitt perspektiv är världen så upp-och-ned att jag börjar tro att jag missförstått alltihop och det egentligen är ”efter döden fört oss samman” som är livets syfte och hemlighet.

Tills döden skiljer oss åt

Efter döden fört oss samman

Happy Happy?

Eller är det motsatta könet en förbrukningsvara, ungefär som toalettpappret ICA hade extraerbjudande på, en bekvämlighet som finns där enbart för vår personliga tillfredsställelse och för att göra livet lättare för oss själva. Och när man tröttnar på sin personliga betjänt som inte möter ens höga standard och tillhandahåller tillräckligt kraftiga orgasmer i en tillfredsställande kvantitet, ja då är det bara att skilja sig från fanstyget och leva som Maria Sveland, Happy Happy, i en självförverkligande ensamhet utan att behöva besväras av en annan person resten av livet. Man kan ju alltid hitta en tillfällig älskare på krogen, när det börjar klia mellan benen. Och vill man inte skilja sig ännu, därför att man fortfarande har användning för krypet, så kan man ju ordna lite omväxling i tillvaron genom att gå in på Victora Milans hemsida och få kontakt med någon annan som också insett att det bara är trams det där med trohet mot den äkta hälften. Eller …

Ensam är stark

Och vad är barnen egentligen till för. Jag har förstått att alla ser det som en rätt att skaffa barn, utan att man för den sakens skull skall involvera eller ha något samröre med det motsatta könet. Och när man väl fått barnen utan några insatser från det motsatta könet så är de en jädrans börda, och man kan hata mannen eller kvinnan som inte är där och tar sin del av ansvaret, och ungfan dumpar man på dagis. Jag vet, det sista handlar mest om kvinnor, det är rent praktiskt mycket enklare för kvinnor att bli ensamstående föräldrar än det är för män. En kvinna behöver ju bara gå på krogen och ragga upp nån kåt snubbe, för en man är det lite besvärligare att få till en surrogatmoder. En surrogatmamma får ju så att säga arbeta lite mer i själva barnproduktionen än surrogatpappan som bara behöver skvätta lite och kanske inte ens vet om att han är far, förrän han blir dragen inför domstol och bespottad som våldtäktsman.

Vart tog kärleken vägen?

Det är nu vi kommer in på det pinsamt patetiska i det här inlägget, och jag ber så mycket om ursäkt om det generar er, men jag har alltid fattat det som att det där med att vara tillsammans och att göra saker för varandra var en del av det som gav livet mening. Som jag ser det blir livet ett helvete när alla andra är fiender och meningslöst när det tillbringas i ensamhet. Tillsammans med andra som man älskar och vill väl, blir livet härligt. N’est-ce pas?

En kärnfamilj – allvarligt är det verkligen tillåtet att visa sådana här bilder? Ingen som tänker anmäla det som hatbrott?

Jag kan inte hjälpa det, hopplöst naiv som jag är, men jag ser faktiskt inget fel i att män uppvaktar kvinnor med blommor eller uttrycker en önskan att vara tillsammans med någon på ett mer än vänskapligt plan (Aktivarum råkade av en tillfällighet just i morses – vilket har hunnit bli igår morse nu – posta ett inlägg som passande anknyter till detta, där han tar upp Girl Writes What video om feministers avsky av ”nice guys”.) Jag har alltid hört att människan skall vara ett socialt djur, och är inte det på något vis den mest grundläggande sociala konstellation man kan bilda, man slår sig ihop två stycken av olika polaritet (dvs. kvinna och man) och producerar avkomma som man uppfostrar. En gammal, klassisk, hederlig kärnfamilj.

Jag är avvikande på många sätt, och jag antar att detta är sista spiken i kistan, men jag uppfattade den kärnfamilj jag växte upp i som något positivt. Det enda jag kommer ihåg som negativt var att far var sjuk, och han dog strax innan jag fyllde femton, och tvärtemot vad som tydligen är det naturliga idag, så tyckte inte jag att det var en lycklig tilldragelse eller något att fira att vi inte längre hade en kärnfamilj utan var en helt vanlig normal familj med ensamstående mamma och två barn, som till och med hade samma far, hemska tanke. Men så var det också 70-tal när farsgubben trillade av pinn. Istället för att uppfyllas av en obeskrivlig lycka bekom det mig tvärtom faktiskt ganska illa, och det tog mig många år att bli vän med världen igen. Och det som, när jag ser tillbaka på det i backspegeln, slår mig som den positiva kraft som genomsyrade familjen och gjorde den till en trygg och inspirerande gemenskap var kärlek. Kärlek mellan mina föräldrar, och kärlek från mina föräldrar till mig och min syster. Mitt eget bidrag var däremot knappast något att hänga i julgran.

Är detta verkligen så fel?

Jag förstår inte riktigt klyftan som finns mellan könen, och den egocentriska synen som finns i dagens samhälle, där det har blivit fult, eller åtminstone suspekt, att göra något för någon annan utan att ha sig själv i första rummet. Jag har alltid uppfattat kärlek som impulsen som driver en till att göra något för en annan för dennas egen skull. Jag vet, jag är helt efterbliven, men har jag lyckats med konststycket att bli kär i en kvinna så köper jag faktiskt inte blommor till henne för att komma in under troslinningen, utan därför att jag vill att hon ska bli glad och känna sig omtyckt och uppskattad. Det är för övrigt själva tecknet på att jag blivit kär, jag blir glad och mår bra utifrån att göra saker för en annan utan tanke på någon egentlig egen vinning. Min vinning är helt enkelt hennes vinning. En mix av beundran och önskan att bidra till hennes lycka.  Eller som Nils Ferlin sa, i Roffe Wikströms tolkning:

Vad det här med sex anbelangar, är det bara jag som är färdig för tvångströjan och den madrasserade cellen, eller finns det ett svagt glimmer av förnuft någonstans i den bottenlöst vansinniga föreställningen jag har, att det faktiskt är något som är galet med ett sexliv som har som utgångspunkt att man kräver saker från sin partner? Jag har aldrig hajat det där med att man ska ha sex för att få njutning och orgasmer. Jag har alltid fattat det som att poängen med sex är att ge njutning, och jackpot är när partnern får orgasm. Den egna njutningen är belöningen, inte målet, för ett välförrättat värv.  Eller som Stephen King uttryckte det, (i The Green Mile har jag för mig, fast jag har kanske tagit fel på bok, för nu hittar jag inte stycket) , fritt citerat och översatt ur minnet var det: “Man är inte intima för att kunna ha sex, man har sex för att bli intima.” Och jag tycker han satte fingret på kärnpunkten där.

Det ljuva livet som singel

Det motsatta könet gör mig varm inombords – jag vill inte vara fiende med det

Jag föreställer mig (för som jag sa, jag är en av landets absolut singlaste män, så jag har egentligen helt noll koll på vad jag talar om) att tvåsamhet, ett förhållande, innebär att man har ett gemensamt liv, eller rättare sagt, att en stor del av livet är ett gemensamt företag, där man hjälper varandra på olika sätt. Man samarbetar för att man bägge två (eller hela familjen om man har barn) skall få det så bra som möjligt, och man gör saker för varandra både för den gemensamma trevnadens skull men också, och det tror jag är det som definierar ett lyckligt förhållande, därför att man vill att den andra parten skall vara lycklig i förhållandet. Förhållanden med det motsatta könet, och att bilda familj, är inte nödvändigtvis ett mål man behöver ha, eller på något vis det viktigaste i livet. Men är det inte en ganska fundamental del av tillvaron, och är man verkligen så lycklig som singel? För att återigen citera Stephen King, och den här gången vet jag med säkerhet att det är från The Green Mile, för jag hittade det: ”A man with a good wife is the luckiest of God’s creatures, and one without must be among the most miserable, I think, the only true blessing of their lives that they don’t know how poorly off they are.”

Ett förhållande där själva drivkraften är att man ställer krav på varandra verkar i mina ögon som ett ogästvänligt förhållande där bägge parter är förlorare. Ett förhållande där drivkraften är att göra vad man kan för partnerns lycka är, om bägge parter har denna drivkraft, ett ombonat och kärleksfullt förhållande där bägge vinner.

De bästa minnena ur mitt liv är inte de tillfällen jag fått något, utan de tillfällen då jag lyckats göra någon annan lycklig eller på något vis har hjälpt någon på ett sätt som har inneburit en verklig skillnad för den personens liv.

När vi nått hit, vilket väl lär ske ganska snart, vill jag inte vara med längre.

En värld där det inte finns kärlek vill jag inte leva i. För i min naivitet så hör kärleken och att vara tillsammans med någon till de där sakerna som gör livet värt att leva. Men det är jag det. Men det samhälle jag ser gör mig bara deprimerad. Och vill ni bli lika patetiskt deprimerade som jag kan ni lyssna på Lill Lindfors vemodiga tolkning på svenska av Harry Chapins A Better Place to Be:

Själv tänker jag sätta på tidernas bästa rockalbum (som jag fick av en kärleksfull far sista julen han var med, trots att han avskydde min musik) och fasa ut från det här melankoliska pladdret med Be My Lover, och sen värma upp med Halo of Flies och Desperado (som var en hyllningslåt till Jim Morrison) innan jag återgår till mitt normala elaka jag och vrider upp på högsta volym med den långa brutala sviten Dead Babies – Killer.

Självporträtt

Till den kärlekslösa världen har jag bara en sak att säga: Fuck You!

Och nu har jag gjort bort mig tillräckligt så nu håller jag käft.