Just another WordPress.com site

Inlägg taggade ‘biologi’

Men Are from Mars, Women Are from Venus. Del 4b

Del 4b; Kollektivism kontra Individualism – att hantera medaljens baksida.

Inledning

Jag har, länge nu, suttit fast i detta inlägg. Det jag har i huvudet är en klar bild, jag så lätt skulle kunna förklara IRL, men när jag ska förklara den bilden pedagogiskt i skriven form… hjälp vad svårt det blev!
Nu fick jag lite hjälp på traven
– först det som inspirerat till titeln – Medaljens baksida, det var en dokumentär om de omfattande skador elit-idrottande ger idrottsmännen/kvinnorna
– sen dök en artikel upp, som gav  lite siffror att använda. Om inget annat anges kommer citat i detta inlägg härstamma från denna artikel.

Medaljens baksida

Ellinor Eriksson, Förbundssekreterare SSU skriver följande:

Men att som ung kvinna kräva politiskt utrymme har också en baksida. Varje dag får jag rensa min inkorg från hotfulla mejl. /…/
Min avsikt är att uppmärksamma de strukturer som gör att det kostar mer för kvinnor att vara i politiskt engagerade än det gör för män.

Åter igen… dessa ”strukturer”. Ellinor Eriksson vet att ”strukturerna” gör att det ”kostar mer” för kvinnor, eftersom hon tidigare varit politisk engagerad som medelålders vit man?!
Norah Vincent trodde också att det ”kostade mindre” att vara man tills hon provade på livet som Ned, i ett och ett halvt år. Jag ska villigt erkänna att jag förr levde med den villfarelsen, då, ni vet, då jag var feminist. Men i min ”flytt från venus till mars”.. Vad ska jag säg? Jag blev klokare?

Vad beror det på att ”vi kvinnor” ofta tror att livet är lättare för män?

Dels handlar det om ”det grönare grästet”, vi ser och lever med ”skitet i vår trädgård”(könsrollens baksidor). Det vi inte ser är alla vackra rosor(könsrollens fördelar) vi faktiskt har, det vi inte heller ser eller/och förstår är all den skit männen har att leva med i sin trädgård.
Det beror också på en helt avgörande skillnad i våra könsroller. En av de vidrigaste saker i ”männens trädgård” är ”ta skitet som en man och tig!”, medan vi i den rabatten har en ros som ger oss ”rätt att beklaga oss och få stöd”. Därför hör vi nästan aldrig om männens tistlar och tolkar deras brist på klagan som om de inte har något att klaga över.  Vi ser inte heller vår egen makt, vad vårt kvinnliga beteende kostar männen(mer om det i nästa inlägg)…. och med en genus”vetenskap” som i praktiken enbart är feministisk ideologi bedriven nästan uteslutande av kvinnor… hur ska vi någonsin kunna lära oss?

”I kandidatuppsatsen ‘För lite kuk?’ av Linnea Andersson och Kaisa Andersson på JMG uppgår andelen män som, i rollen som krönikör, fått kränkande kommentarer till 72 procent. För kvinnor är siffran 76 procent.”

Jag vill börja med att peka ut ett ev bias i denna kandidatuppsats. Denna kandidatuppsats är skriven av två kvinnor.  Dom har, liksom jag, könssocialiseras i ”flickskolan”. Vi kvinnor känner genast könsbundna kränkningar riktade mot oss. Det vi inte har fått med könssocialiseringen är samma känsla för könsbundna kränkningar på den manliga sidan. Risken är att dessa två kvinnor därför missar en del av männens kränkningar. Men vi utgår från att detta ev. bias(skribenternas kön) inte påverkat resultatet nämnvärt. Då har vi ett resultat där ca. 3 av 4 krönikörer oavsett kön, får utstå kränkningar från kommentatörer.

”Vad som sedan framkommer är i vilken grad män och kvinnor får ta emot olika typer av kränkningar… ” (min markering)

Att kvinnor och män får olika typer av kränkningar, självklart!
1. Vi har, i vårt språk, könsbundna kränkningar. Tex det blir blott skrattretande att kalla en kvinna ”fjolla”, för en man är detta ett kränkande uttryck.

2. Man ”slår där man tror det gör ondast”, då våra könsroller(biologiskt och/eller inlärt, spelar ingen roll) är olika så följer att kränkningarna blir olika. Låt oss ta området sex som ex.
(Jag vill förtydliga att jag inte tycker om att det är så här, jag anser bilden jag målar upp är djupt problematisk. Jag bara försöker förklara hur det ser ut och varför det medför att kränkningarna blir ”olika typer”.)
Mannen är den som ska prestera sexuellt, han ska ”ge sin kvinna orgasm”. En man förväntas vara en sexuell hingst som alltid är villig.
Kvinnan har istället för den sexuella hingsten ett madonna-komplex i vår könsroll. Vi ska inte vara ”lättfotade slampor”, vi ska vara svårövertalade och när vi väl övertalats till sexuellt umgänge, så ska vi som en ”god flicka” vara stillsamt kåta och inte för ”go!”. Därför ska kvinnan vara mer passiv och ”ta emot” njutning.

Att kalla en kvinna ”hora” är att säg att hon är ”lättfotad slampa”, dvs en dålig kvinna. Därför är hora ett fungerande skällsord mot en kvinna.
Dess manliga motsvarighet ”horbock”, fungerar dåligt mot en man, då den är i fas med ”sexuell hingst”. Det som slår mot en man på motsvarande sätt som ”hora” är att antyda att han inte kan prestera sexuellt, tex att antyda att krönikören är impotent.

Av samma orsak slår man oftare mot kvinnor än män vad gäller utseende.

”… och – hur de reagerar på dem.” (mina markering)

Den stora skillnaden ligger i hur kvinnor och män (som grupper inte på individnivå) upplever och reagerar på kränkningar. Här upplever jag en gigantisk skillnad på ”venus resp. mars”. Feminiserade individer upplever oftare kritik som kritik mot person, medan maskuliniserade individer tolkar detsamma som kritik mot handling(något dom gjort, tex. en åsikt dom framfört).
Feminiserade individer ”tolkar mellan rader” på ett sätt som inte maskuliniserade individer gör. (För den som minns Berlings strip om kvinnors hat, så var det just det tolkandet mellan raderna som den handlade om)

”41 procent bland kvinnorna i undersökningen uppger att de ‘någon gång i månaden’ eller oftare får kommentarer som är riktade mot deras kön. Samma siffra bland männen uppges vara 5 procent.”

Att kvinnor uppger en högre frekvens säger inte ett smack om huruvida de faktiskt får motta dessa kommentarer i högre utsträckning.  Då får man med deras subjektiva upplevelse, och skillnaden i upplevelse kan förklaras av de faktorer jag beskrivit ovan. (Det säger naturligtvis inte heller att det inte stämmer. Det säger just inget alls.)

”Det mest alarmerande resultatet är hur många som faktiskt övervägt att sluta som krönikörer på grund av det här: en femtedel av de kvinnliga deltagarna. Det tyder på att det är ett arbetsmiljöproblem. Samma siffra bland männen är 3 procent.”(min markering)

Arbetsmiljöproblem?! Men, sluta göra oss kvinnor till offer!
Det är inte ett arbetsmiljöproblem, det är ett kompetensproblem! Maktpositioner medför en medaljens baksida, i synnerhet offentliga sådana. Sticker man ut näsan, så får man räkna med reaktioner på sitt agerande. Och ja, även den som har ett dåligt språk har rätt att yttra sig. För såna uppdrag behöver man ha kompetens att hantera medaljens baksida, oavsett om detta gäller att prioritera ner privatliv för att kunna jobba 80 h i veckan på VD-tjänsten eller hantera kritik utan att ta det personligt eller må dåligt av det. Har man inte den kompetensen så finns det andra jobb.
Här skulle en genusvetenskap, värd att kalla vetenskap, ha mycket att bidra med för att hjälpa dessa kvinnor att förstå och hantera medaljens baksida genom att sprida kunskap, för jag tvivlar inte ett ögonblick på kvinnors förmåga att bygga upp kompetensen som behövs för uppdraget.

Män som bryter  mot könsnormen ”ta skitet som en man och tig!”

Man kan tycka vad man vill om Marcus Birro, men han har absolut modet att våga bryta mot denna norm med råge. Han och jag har inte många stavelser gemensamt, men för detta mod beundrar jag honom. Vad säger han om medaljens baksida?

”Om ni visste från vilket håll jag får höra att jag ska dö, att mina barn ska dö, att min familj ska utplånas, hade ni blivit förskräckta.

De som talar om alla människors lika rätt att leva, att höras, att få synas, skriver långa, hatiska brev till Thomas Mattsson, chefredaktör på Expressen där de KRÄVER att jag ska få sparken för att jag skriver om tro, om Gud och en gång nämner Livets Ord i en text. ” (länk)

”Från Sverige kommer den sedvanliga avskyn och hatet efter min krönika om Gud i Expressen. Men det kommer också uppmuntran och stöd, från Lukas, Mårten och andra  på den här tidningen, från läsare, från medmänniskor i tro och tvivel, från Ulf Ekman och andra, och det är nog så att jag är en rätt svag och sorgsen stackare, jag tar det här hatet vädligt personligt och alltså väldigt dåligt. Men det är också sant att jag får mycket stöd, och stödet är viktigt i den här kampen, i den här striden, i det här livet.”(länk)

(Värt att notera är att han tolkar det som kritik mot något han gör (skriver om gud) – inte något han är  (religiös eller man). Jag har naturligtvis inte läst allt han skriver, eller ens särskilt mycket, så jag kan inte säg att han aldrig/inte gör det, men jag har inte sett det iaf)

Den som fortfarande betvivlar att män också får skit råder jag att tala med Dick Wase om hans mailkorg efter tex denna artikel eller varför inte slå en flukt på att få bilder på könsorgan i present eller ”föräras” en egen fanclub – vita kränkta män- på facebook, för sina åsikters skull.

Och nu trodde ni inlägget var slut, va? Glöm det! ;D
Jag är inte färdig än. Jag har ett stycke till att avhandla i denna del. Det kommer handla om statslig finansierad positiv särbehandling sk. kvinnosatsningar, vilket är… håll-i-hatten.. kvinnofientligt! (alltså utöver att det är diskriminering av män. Det vet jag såklart,  men jag kommer belysa saken ur ett kvinnligt perspektiv:) )
Så: Del 2 kommer… när den kommer.. semester/sommarlov än:)

Annonser

Men Are from Mars, Women Are from Venus. Del 5b

Del 5b, Det där med våld – kvinnor

Inledning

Om ni följt mig i debatter eller/och min blogg och var vakna när ni läste så borde ni reagerat på föregående inlägg med ett ”Nu pratar hon mot sig själv!” då jag tidigare påstått att kvinnor och män ungefär lika ofta är förövare vid partnervåld.
Hur får jag ihop ”män är biologiskt mer aggressiva(i betydelsen driv inte nödvändigtvis våldsam)” med ”kvinnor är lika ofta förövare”?

Kvinnorollen och våld

Jo, det beror på skillnader i kvinnors och mäns könsroll vad gäller våld.
I förra inlägget skrev jag ”Inte någonstans inom moderkulturen kan jag se att männens könsroll innehåller annat än djupt fördömande av typen våldsbrott.” Det gäller i synnerhet våld mot kvinna eller barn.

Kvinnornas könsroll innehåller ett ”en tjej slåss ju inte”, men det är mer av ett försiktigt avrådande och det gäller mer av ”man slår inte någon som är svagare”. Att nita en vuxen man det är faktiskt ganska okej i vår könsroll…. han fick säkert vad han förtjänade, typ. Han är ju ändå starkare, så det var ju inte så allvarligt.

Betvivlar du att detta är rätt?
Kolla denna video
Kolla här hur kvinnorna dunkar varandra om ryggen för de grovt misshandlat sina män.**

Så medan vi behöver teorier för avvikande beteende för att förklara männens våld mot sina partners då detta är ett normbrott, behöver vi problematisera analysera kvinnligt beteende och förändra kvinnorollen vad gäller (partner)våldsbrott.

 

Våldsbrott är aldrig okej!

** Jag skrev en kommentar där och fördömde deras handlingar. Sansat och välformulerat fördömde jag våldshandlingar. Undrar varför den inte blev publicerad. Kan det vara för det är obekvämt att en kvinna opponerar sig mot kvinnligt beteende?;P

Men Are from Mars, Women Are from Venus. Del 5a

Del 5a, Det där med våld – män

Mitt huvud sitter fortfarande fast som i ett skruvstäd vad gäller del 4b. Jag beslutade därför att gå vidare.

Inledning

När man talar om våld och aggressivitet, så måste man hålla tungan rätt i mun för att inte blanda äpplen och cyklar. Ja, äpplen och cyklar – inte päron – för det är så olika fenomen som blandas i samma kompott i debatten i vårt samhälle att det inte ens blir till ”fruktsallad” i skålen.

Våld och aggressivitet delar jag in i följande tre underkategorier, våldsbrott, försvarsvåld och övrigt. Vad gäller kategorin våldsbrott så är det väl inte mycket att orda om, men de andra två kan vara bra att specificera lite närmre.

Försvarsvåld: självförsvar eller försvar av annan individ(vanligen kvinna eller barn), försvar av samhälle så som tex. poliser.

Övrigt: Här hamnar Zlatan, Steve Jobs, dvs.  de individer som är beredda att välja bort annat i livet och (ofta) ta stora risker för att ”satsa allt på ett bräde”. All form av ”nörderi” tillhör också denna grupp.

Det är också värt att tydligt poängtera att aggressivitet ska ses ur ett bredare perspektiv än ”våldsam”, en synonym till ”inre driv” oavsett på vilket område detta driv framkommer.

Feminismen, mansrollen och våld.

I en motion i riksdagen står följande:

”Män är inte heller aggressiva, våldsamma eller mindre känsliga av naturen. Dessa egenskaper är inte några naturligt inneboende egenskaper hos någon man. Förklaringen till manliga handlings- och beteendemönster måste i stället sökas i det sociala systemet kring pojkars och män. Därför är det av största vikt att männens roll undersöks, analyseras och förändras.[länk]”

Hela motionen är feministiskt bullshit på högsta maktnivå i Sverige. Den biologiska forskningen pekar på motsatsen. Låt oss börja i djurens värd:

I första exemplet på forskning i ämnet nöjer vi oss med att smaka på titlen:

Testosterone removal in rats results in a decrease in social aggression and a loss of social dominance [D.J. Albert, M.L. Walsh, B.B. Gorzalka, Y. Siemens, H. Louie]

Vad gäller djurens värld finns det hur mycket forskning som helst om sambandet mellan testosteron och aggressivitet. Här är ännu en slumpmässigt vald rapport:

Aggressive behavior correlated positively and significantly (p < .05) with testosterone concentration. Dominance rank was also positively correlated with testosterone concentration[Plasma testosterone, dominance rank and aggressive behaviour in male rhesus monkeys. Rose, Robert M.; Holaday, John W.; Bernstein, Irwin S.]

Av etiska skäl kan man inte göra motsvarande studier på människor. Men studierna av människor pekar i samma riktning, tex.:

These results indicate that the salivary CORT[isol] and T[estosterone] levels might play a certain role in aggressive behaviors of adolescents.
[Relationship between Levels of Testosterone and Cortisol in Saliva and Aggressive Behaviors of Adolescents, YI-ZHEN YU, JUN-XIA SHI]

Det är vanskligt i dagsläget att dra bestämda långtgående slutsatser från forskningen på människor om testosteron och våld/aggressivitet, anser jag. Det beror på att det endokrina systemet är komplext och även samspelar med vårt medvetande. Tex höjs testosteronnivån inför en match bara för att spelaren vet om att hen snart ska spela. Men det är inte en för långtgående slutsats att säg att allt pekar på att män som grupp biologiskt har en högre  aggressivitet/driv än kvinnor som grupp.

Jag har inget mot feminister, inte alls. Antifeminism är min tro, feminism är deras och jag är för religionsfrihet. Men jag blir riktigt arg när politiker i vårt riksdagen tillber könsmaktordnings-altaret i sitt arbete.

För det man med säkerhet kan säg är att den motionen inte styrks av biologisk forskning, den pekar i andra riktningen. Våra politiker ska inte tro, dom ska veta, vet dom inte ska dom ta reda på. Det ingår i deras uppdrag. Punkt!

Varför blir jag arg? Dels beror det på att inget tyder på att det stämmer, men framförallt beror det på sista del av det tidigare citerade stycket, jag upprepar:

”Förklaringen till manliga handlings- och beteendemönster måste i stället sökas i det sociala systemet kring pojkars och män. Därför är det av största vikt att männens roll undersöks, analyseras och förändras.”

Männens könsroll vad gäller våld

Visst är det som feminister ofta hävdar att våld ingår i manskönsrollen på ett sätt som inte återfinns i kvinnokönsrollen, men vilken typ av våld är det som ingår?

Det är faktiskt enkelt att se, välj vilken film som helst och studera hur våldet återges, vem är ”the good guy”, vem är ”the bad guy”? Vilket/vilka av de tre vålds-grupperna jag inledde med använder denna rollfigur?

Låt oss titta på  ”Dödligt vapen” som ett ex:

The good guys i denna serie utgörs av två poliser, Martin Riggs ( spelad av Mel Gibson) och Roger Murtaugh (spelad av Danny Glover).

Martin Riggs karaktär är ”wild”, han är självmordsbenägen, men hans känslor avhandlas i ensamhet, psykologens erbjudande om hjälp hånas och när kollegan Roger Murtaugh frågar om det stämmer att han är självmordsbenägen besvaras detta med en hård ”lägg dig inte i”-ton.  Martin Riggs är lite väl snabb att ta till våld, men typen är alltid av försvarsvåld.
Bär dina känslor  själv, tveka inte att använda våld för att skydda annan(i synnerhet familj eller kvinnor och barn) samt samhället, gör så med risk för ditt liv.

Roger Murtaugh är lite av Martin Riggs motsats. Han är en polis som närmar sig pension, försiktig och ansvarsfull. God familjefar. Men om annan är hotad av ”bad guys” faller försiktigheten och även han är beredd att offra sitt liv för kvinnor, barn och samhälle.

Dessa två karaktärsroller, tillsammans visar, anser jag, väldigt tydligt den manliga könsrollen som ingår i vår moderskultur.

Inte någonstans inom moderkulturen kan jag se att männens könsroll innehåller annat än djupt fördömande av typen våldsbrott.  Likväl ska mansrollen förändras. *Suck!*

Den man som begår våldsbrott, i synnerhet mot kvinnor och barn, begår ett allvarligt normbrott och tappar helt i status.
Det är alltså ett avvikande beteende och förklaras därför med lämpliga sociologiska förklaringsmodeller för avvikelse inte! med könsmaktsteorier och/eller könssocialiseringsteorier.

Till lika beskylls pojkarnas val av lekar, tydligen leker pojkar som de gör för att vi vuxna uppmuntrar pojkar att leka fysiska lekar och där ska man tydligen se kopplingen till att män oftare är förövare vid våldsbrott. Jo, just! Det är ofta jag hör vuxna säga till pojkar: ”Kalle, kan inte du brottas med Anton lite eller springa runt och  skrika högt med en pinne i hand? Jag tycker du är för tyst och tråkig när du sitter och lägger pussel. Det kan inte vara bra för dig.”

Eller inte…

Vi vuxna generellt är mycket dåliga att stå ut med ”pojkarnas stök”  och det jag hör och ser i min värld är förtryck av deras personlighet med ”skäll, gnäll och tjat” som förtryckarmetod.

Jag diskuterade detta med en genusvetare, Charlotte. Redan i första kommentarer så visar hon, anser jag, att hon egentligen vet om detta:

Så länge barn tillbringar så många timmar i skolbänken där de praktiska ämnen ständigt får ge vika för de teoretiska ämnena kommer livlighet inte att ses som något positivt.[min markering]

Jag önskar verkligen att det bara hade varit i skolbänken som pojkars större livlighet hade förtryckts…

Som jag försökte visa på i inlägget ”uppfostran till kriminalitet” så menar jag att det finns en koppling mellan det förtryck i vardagen av ”pojkighet” vi vuxna står för och att (unga) män är överrepresentativa i kriminalstatistik. Jag tycker vi har en stor utmaning i att bli bättre på att hantera livliga barn(oavsett kön) så att även dessa barn får plats i ett modernt samhälle.

Den här artikeln visar på att det kanske ligger något bakom mina tankar.

Studien visar att framförallt pojkar presterade bättre i samband med daglig fysisk aktivitet. De fick bättre betyg i svenska, engelska och matematik.

Jag har många tankar och idéer kring hur vi ska kunna komma till rätta med att pojkar/män idag slås ut ur samhället(en känd faktor för ökad avvikelse inkl. våldsbrott), kanske bör vi ha längre raster? Kanske bör vi ha skolgårdar som än mer lockar till fysiska lekar? Kanske bör vi införa mer katederlektioner och tävlingsinslag i undervisningen?

Vi behöver också analysera och förändra vår uppfostringsnorm på ett mer generellt plan, anser jag.

Det är inte manligheten eller den manliga könsrollen som ”är problemet”!

Men Are from Mars, Women Are from Venus. Del 4a

Del 4a; Kollektivism kontra Individualism

Då detta parti (”Kollektivism kontra Individualism”) blir långt, så väljer jag att dela upp det i (troligen) tre underdelar. Ni får därför en inledning som här kan verka lite malplacerad. När ni har hela del 4 kommer ni förstå valet av inledning.:)

Jag vill också påpeka att detta är en förenkling för att försöka förklara. Den som läser att försöka förstå vad jag vill förmedla kommer säkert göra så.(Annars går det ju att fråga. ”Försöka förstå” betyder inte ”hålla med”. Annan åsikt är helt okej.) Du som är här endast för att leta fel, gör dig själv en tjänst, slösa inte din tid här.

Inledning

Jag vill inleda med ett citat från en text skriven av Pelle Billing:

Till att börja med tänker jag hävda att kvinnorörelsen har varit viktig för män. /../ för att börja förstå mer om hur det är att vara kvinna.

Män har fått åka med på denna resa samt följa den på nära håll, vare sig man velat det eller inte.

Förr trodde män(och en hel del kvinnor) att kvinnor inte intelligensmässigt kunde förstå bättre än vad som krävdes för ett jobb i hemmets lugna vrå. Den tiden är förbi, männen åkte med, inte sällan motvilligt. I nu levande generationer i vår kultur är det undantagsfall av män som inte ser kvinnor som jämlikar. Man vet att kvinnor kan.

Nu är det dags för en annan resa. Det är hög tid att mansrörelsen styr kosan mot en ökad förståelse för hur det är att vara man. Så kvinnor, spänn fast säkerhetsbältet, vi kommer att få följa den på nära håll, vare sig vi vill det eller inte.

Två kön fördelade på tre grupper.

Våra biologiska skillnader påbörjas redan tidigt under graviditeten. Det finns en uppsjö av olika varianter på inre biologiskt kön, men jag kommer endast prata om de vanligaste,  tre dominerande utvecklingsvägar.

Dessa tre utvecklingsvägar vill jag försöka åskådliggöra med följande liknelse:
Tänk dig en järnvägsräls som börjar i stad A(befruktningen) och rälsen(graviditeten) går norrut. Rakt norrut ligger stad B(feminiserad bebis). Tidigt längs rälsen finns en järnvägsväxel som växlar över till ett annat spår, som leder till stad C(maskuliniserad bebis).

Testosteron styr järnvägsväxeln. Testosterons närvaro gör att tåget (hjärnans utveckling) växlas över till en annan räls och resans mål är nu stad C. Hit anländer alltså både pojkbebisar och maskuliniserade flickbebisar(pojkflickor. )

Efter graviditeten, under de fem första levnadsveckorna, har pojkbebisar en period med förhöjda halter testosteron. Där görs ännu en ”prägling” varvid pojkflickor och pojkar blir lite olika. I liknelsen skulle det kunna beskrivas som att pojkbebisar tar ett anslutnings-tåg vidare till stad D.

Vi har alltså två yttre biologiska kön (kvinna och man), men (i huvudsak) tre inre biologiska kön (Man, maskuliniserad kvinna/pojkflicka och feminiserad kvinna).
Det är inte så att ”städerna B, C och D” ligger långt från varandra. Snarare ligger de så nära att de alla har gemensamma förorter. Det är också så att ”städerna” är stora som New York och att individerna i en stad kan bo väldigt långt från varandra(=vara väldigt olika som individer).

Feltolkningar

Jag har tidigare, under lång tid, debatterat dessa frågor med feminister. Då menar jag om seriösa och goda individer med en feministisk ståndpunkt, såna som Hannah Lemoine(inte just henne dock), inte individerna i media och feministiskt initiativ.

Jag menar att feminismens ideologier har skapats av feltolkningar ofta pga okunskap om biologiska skillnader. Det är därför man inte lyckas belägga sina många axiom. Diskussionerna jag haft skulle kunna indelas i tre beståndsdelar:

  1. ”jag ser det här”, går också ofta in under den feministiska benämningen ”strukturer”
  2. analys(varför är det så här?)
  3. åtgärder(vad gör vi åt det)

I del 1 är/var jag oftast ense med mina meningsmotståndare (förutom att jag anser att man oftast missar halva spelplanen dvs. man ser oftast inte andra sidan myntet samt saker som är  männens problematik och kvinnans fördelar).
Det är i del 2 våra åsikter går isär, det är här jag menar att feltolkningar görs. I del 3 gör eller vill man göra åtgärder, utifrån de feltolkningar man gjort i i del 2. Och det är nu det blir riktigt illa, för inte sällan är dessa åtgärder mer eller mindre diskriminerande eller förtryckande i sin natur och är dessutom lika ofta slöseri med våra skattemedel.

Med nedanstående exempel vill jag försöka förtydliga hur dessa feltolkningar går till. Jag hade velat ha flera ex. men kände att jag måste prioritera bort för att inte göra inlägget för långt. Jag kommer därför, efter denna serien är avslutad, återkomma till detta. Att ”såga strukturer”, dvs visa på varför del 2 är en feltolkning, tror jag är helt avgörande för att få slut på nutidsfeminismens härjningar, så vi kan vända tåget tillbaka mot Stockholm.

Exemplet:
I en artikel om en genusmedveten förskola står följande uttalande(blå text, uttalandet är uppdelat i del 1, 2 och 3):

Del 1, ”jag ser det här”:
”Oftast är det mer accepterat för flickor än pojkar att frångå den heterosexuella normen. En ”pojkflicka” är mer okey än en ”flickpojke”.

Detta är helt korrekt, idag är det relativt accepterat med pojkflickor(som barn, lite mindre accepterat som vuxen), medan flickpojkar har det svårt.

Del 2, analys.
”Flickor uppmuntras i högre grad att pendla mellan det som anses manligt och det som anses som kvinnligt. En pojke i kjol tappar däremot i status.”

Med feministiska könssocialiseringsteorier som grund feltolkas orsaken till ”mer accepterat” att bero på ”uppmuntras i högre grad”.

Nu till min analys av detsamma:
Ju ovanligare en avvikelse är ju mer främmande är det för oss. Vi har svårt att acceptera avvikelser, ju mer ovanlig ju svårare har vi för den.
Pojkflicka eller tomboy, som det egentligen heter, är ganska vanligt, vilket beror på att det är relativt vanligt att flickfoster av olika orsaker påverkas av testosteron i tillräcklig mängd under graviditeten, så att ”järnvägsväxeln slår över till spåret mot staden C”.
För att ett pojkfoster ska ”hamna i stad B” krävs helt annan process. En sån är att fostret är okänsligt för testosteronets påverkan, dvs att ”järnvägsväxeln” inte fungerar. Den typen av processer som krävs, är långt mer ovanligt och därför är flickpojkar mycket mindre vanligt och således mindre accepterade än pojkflicka.

Jag förblev pojkflicka trots att detta på den tiden motarbetades av den dåvarande äldre generationen. Homosexuella blev inte ”botade”, transsexuella fanns redan när jag var barn. Skillnaden är att acceptans för ens val gör att individen kan må bra med sig själv och att den slipper ”leva i garderoben”. Naturligtvis ska vi arbeta för ökad acceptans för avvikelse i samhället, så även för flickpojkar.

Del 3, åtgärd:
Därför är det viktigt att inte glömma pojkarna.

Nu klargör hon inte alls vad ”inte glömma pojkarna” praktiskt innebär, men då hon tidigare sa ”uppmuntras i högre grad” angående flickorna och att ”uppmuntra” dessutom vanligen är vad genuspraktiken anser sig göra så antar jag att det innebär att man ska ”uppmuntra” pojkarna mer att ”pendla mellan det som anses manligt och det som anses som kvinnligt”.
Eftersom hennes åtgärd inte framgår väljer jag att ta ett annat ex. där det vuxna barnet berättar.

här säger David Holman:

Sen kan man ta min egen mor som alltid förklarade för mig att “det är okej att gråta” (60-talister du vet) varpå min respons alltid var “ja mamma, jag vet” (hade ju hört det ett antal gånger).

Genusmedvetna individer brukar mena att de bara ger barnen fler valmöjligheter. Om det håller sig vid det, så har jag inte någon kritik att framföra, tvärtom. Jag anser helhjärtat att barn(och vuxna) ska kunna välja, utan social bestraffning, utifrån den individ man är inte vilket könsorgan man har fötts med.
Men risken är att det som är menat att vara en uppmuntran upplevs av mottagaren som tjat. Bland kommentarerna framgår att det var just så David upplevde sin mammas önskan att göra ”att gråta” tillgängligt för honom.
Det innebär att denna ”uppmuntran” blir en bristande respekt för barnets rätt att välja bort, hur väl man än menar med sitt agerande.

Nu misstänker jag att en och annan läsare kanske tänker ”Nåja, men lite tjat kan de ta. Målet helgar medlet”, så därför tänker jag hålla er kvar vid detta en liten stund till.

Risken är att detta tjat blir till en boja för individen!
Denna man(läs hans ord i inlägget!) är en av mina bästa vänner.  Han växte upp med denna ”uppmuntran” från hans mamma, samtidigt som omvärlden bombarderade honom med budskapet ”manlighet är dåligt”. Problemet var att han som individ inte var stark nog att kunna stå mot denna påverkan utan gjorde ”flickiga” val och förtryckte sin ”pojkaktighet/manlighet” för att han ville vara/upplevas som ”snäll” och ville duga.

Könssocialisering går åt båda håll!

Resultatet är en vuxen man som upplever sig krossad och fastbojad. Är det vad ni vill forma era pojkar till, fortsätt med er ”genusmedvetenhet”!
(Men låt föräldrarna avgöra demokratiskt innan ni för in det på förskolan. För jag är säker på att majoriteten inte tycker det är okej.)

Hur tycker jag man ska agera?
Alla möjligheter skall finnas tillgängliga för barnen, men inför barnets val ska man visa en neutral acceptans och uppmuntra och stötta dom i de val dom gör samt ta tag i situationer där individens val inte accepteras av omgivningen.

Men Are from Mars, Women Are from Venus. Del 3

Del 3; Individualism

Jag vill börja med att säg att jag inte är någon ”expert på männens könsroll”. Det är män som är experter på den. Detta är hur jag upplever att männens sociala samvaro fungerar och hur den skiljer sig från kvinnornas dito.

Every man is an island

Männens sociala värld är en hierarkisk struktur, där varje individ är ensam i en grupp.  En man kan ”vinna status i killgänget”/”avancera i hierarkin” på många olika sätt tex. pumpa muskler gym eller vara riktigt duktig på något specifikt, men han kan också ”förlora i status” tex. genom att ”vara gnällig” eller ”vara skrytig”.

I puberteten/ungdomsåren så är det framförallt fysiska attribut, så som styrka, som ger en högre plats i hierarkin. Man mäter spontant varandras styrka med brottningslekar, småknuffande och likande. Men ju äldre man blir ju mer räknas prestation och kunskap som statushöjare.

Medan Isabella “Blondinbella” Löwengrip ges epitet så som ”blåst blond tjej” med de kvinnliga sociala reglerna är männens motsvarighet till Isabella lite av idolen. Det spelar ingen roll om han heter Zlatan eller Steve Jobs, den man som jobbar hårt, presterar och lyckas är någon man ser upp till.

Mars och Venus – två olika sociala världar

En mamma skriver under signaturen Tu Vu så här om sin vuxna sons erfarenhet

Jag har själv en son som under hela sin uppväxt har föredragit att umgås med tjejer [länk]

Han pluggare till bilmekaniker och en mer manlig värld kan man behöva leta efter. Han var lite lost första terminen då jargongen var så långt från hans vardag som man kunde komma. [länk]

Vad är det som ligger bakom att denna son ”var lite lost”? Det beror på att det finns avgörande skillnader i det sociala spelet ”på Mars och Venus”.

Feminismen menar att skillnaderna mellan Mars och Venus beror (ibland. mestadels) på könssocialisering. Nu vänder jag mig till er feminister, i synnerhet genusvetare, som tror att dessa skillnader beror på könssocialisering. Hur förklarar Du att denna man ”var lite lost” när han kom ”Mars”, hur förklarar Du att jag, en kvinna, upplevde detsamma som om jag hamnat ”in heaven on earth”. Det är vad som inom seriös vetenskap kallas anomalier.

Nu till några av skillnaderna:

Färdig bordsplacering eller ta en stol och slå sig ner
Signaturen Tu Vu skriver så här om sin egen erfarenhet

Jag är själv en pojkflicka och det där att bli accepterad i båda världarna har väl kanske varit en utmaning. I pojkarnas värld blir man helt avsexualiserad och i fall där leden sluts så hamnar man ovillkorligen utanför. Man blir aldrig en fullvärdig medlem i gänget så länge man saknar ett hängande organ. Sen kan man inbilla sig att man är accepterad till 100 % bara för att själv må bra.[länk]

Naturligtvis har jag full respekt för hennes upplevelser, men de skiljer sig helt från mina. Jag tror att orsaken till att vi har diametralt olika upplevelser handlar om våra förväntningar är helt olika. En avgörande skillnad mellan männens sociala värld och kvinnornas dito försökte jag återge i rubriken till detta stycke(Färdig bordsplacering eller ta en stol och slå sig ner). Kvinnor umgås mycket kring kvinnlighet i sig, män gör det inte. Därför är sk. tjejkvällar av alla de slag är vanligt förekommande medan killkvällar knappast ens förekommer(eller önskas). Som kvinna har du per automatik en ”bordsplacering” en plats i gänget, det är en fördel med ”kvinnornas sätt”. Nackdelen är att för att inte riskera din bordsplacering så måste du anpassa dig efter kollektivismens hårda spelregler där avvikande bestraffas hårt.
Bland männen finns inte denna typ av bordsplacering-mentalitet. Här är det ”ta en stol och slå dig ner om du så önskar” mentalitet. Man kommer inte till dukat bord utan får själv ta ansvar för sin delaktighet. Fördelen är att man är friare som individ, nackdelen är att relationsbanden är lösare i sin natur.

Dom här två olika sätten att socialt interagera är inte bättre eller sämre. Det passar oss som personer olika bra.

Innan jag ens skriver nästa rubrik så vill jag ta avstånd för den. Bra va?;)
Jag är motståndare till ord som ”tjejsamla”. Det är bara trams, tycker jag. Det jag vill belysa är den skillnaden som ligger bakom att ordet ”tjejsamla” dyker upp. Det är en av våra biologiska skillnader som ger upphov till att män och kvinnor som grupper tex. samlar på saker olika sätt.

Samla eller tjejsamla?

– Det[tjejsamla] betyder att man inte samlar så maniskt som vissa killar gör, utan nöjer sig med några stycken. Det anses vara mer typiskt tjejer att samla så. Killar kan ju ofta bli nördiga i sitt samlande.[länk]

Killar blir oftare än tjejer ”nördiga” i vad de än finner som hobby/passion. Det är därför vi ser fler män än kvinnor på platser där ”nördighet”(mycket envist arbete) krävs för att nå framgång, så som musikens värld, sportens värld, företagsledningar mm mm. Män har också en lägre nivå rädsla och är därför mer benägna att ta risker tex. starta riskföretag. Forskning tyder på att har biologiska orsaker och har samband med testosteron, såväl i exponering under fosterstadie som testosteronnivå i individen.

Språk och jargong

Män och kvinnor, på gruppnivå, talar lite olika. Kvinnors språk är lite mjukare, man talar lite som i cirklar medan männens är mer ”rakt på sak”. Jag tror att detta är biologiskt helt grundat på min egen erfarenhet(så ta det för vad det är värt).

Jag har tidigare använt mig av uttrycket ”leva i garderoben”. Under perioden mellan pubertet fram till 30-årsåldern(avtagande från 20-25) så försökte jag hårt att passa in i tjejgängen. Som person är jag mycket mån om att undvika göra mina medmänniskor illa. Jag gör det aldrig med flit, inte ens med folk jag tycker illa om. Just vad gäller språket, så är mitt naturliga sätt mycket lik ”männens sätt”. Det är liksom ”kort, koncist, lösning”. Innan jag förstod det så ”lyckades” jag trampa hårt på människors tår, människor jag höll mycket av. När jag väl kunde sätta fingret på vad det var jag gjorde ”fel”, då var det inte längre ett problem. Idag växlar jag fritt mellan ”Marsianska” och ”Venusianska” beroende på vem jag talar till och vilken situation det är. Men jag trivs fortfarande helt klart bättre med mitt naturliga sätt.

Jag har full förståelse för om språk och jargon på Mars kan upplevas burdus för den som har och/eller är van vid en annan. Personligen kan jag säg att ”kvinnans sätt” för mig kan vara ”lite dryg”. Ofta upplever jag att man försöker ”omskola mannen”. Men vad säger att ”kvinnans sätt” är ”det rätta sättet” som ”mannen” ska rätta sig efter? Är inte det bästa att vi lär oss förstå varandras likheter och olikheter och respektera varandra sådana som vi är?

Okunskap!

Ibland ser jag uttalanden från feministiskt håll som får mig att bara gapa av förundran över den enorma okunskap, jag anser, råder angående manliga normer/kulturer. Det är verkligen hög tid att genus”vetenskapens” sk. ”kritiska studier av män och maskuliniteter” kompletteras med seriösa males studies för att vi ska kunna komma tillrätta med denna kunskapsbrist.
Jag vill ta avstamp i ett citat av Lady Dahmer

Jag inser ju vilken enorm press den manliga könsrollen kommer ha på Tamlin och vilka konsekvenser det kan ha för honom men även för hans omgivning om jag inte ger honom möjlighet att utvecklas utanför den.
Människa med snopp som ska få alla möjligheter att tillåtas vara mjuk, lugn, snäll, empatisk, lyhörd, omhändertagande oavsett hur många krav pojknormen kommer med. [min markering]

Även om männens värld mer eller mindre saknar den kollektivism och likformighet som jag försökte åskådliggöra i föregående del så finns det absolut saker som inte accepteras på ”Mars”. Att uttala sig generellt om normer i en så bred grupp som ”män” eller ”pojkar” är omöjligt då dessa inte består av en kultur utan en mängd subkulturer i en moderskultur. Ungdomskulturen är oftare lite ”råare – spänna muskler” än bland vuxna män, dels för att unga killar bubblar av testosteron men också för att dom i puberteten inte landat i sin manlighet än. I dom subkulturer som jag kommer i kontakt med (i huvudsak arbetarklass och övre medelsvensson, ungdomskultur samt mc-världen) så vill jag nämna några saker som inte är accepterat, ”gnällighet”(Det här kan bli ett allvarligt problem för män tex. om man behöver ”prata av sig” vid skilsmässa), oprovocerat våld, besserwiss-fasoner och ”traderi”(prata mycket om saker som inte intresserar den andra, undantag tex. sport).

Dom egenskaper som Lady Dahmer tar upp är samtliga som minst accepterade(inte sällan mer än accepterade) inom pojk- och mansnormer i samtliga kulturer jag har och haft kontakt med. Den som är snäll, empatisk och hjälpsam ses som en ”god kamrat”, absolut inte som ”omanlig”.
Att anse dessa egenskaper är utanför den manliga könsrollen tyder, enligt mig, på att man anammat de tragiska fördomar på män och manlighet som är så spridd i vår kultur och samtid än att besitta någon verklig insikt i dessa. (Naturligtvis finns det säkert subkulturer där denna beskrivning kan vara riktig, tex kriminella gäng.)

Men Are from Mars, Women Are from Venus. Del 2

Del 2; Kollektivism

I det sociala spelet inom gruppen kvinnor ingår en likriktning, som saknar motsvarighet (i omfattning) bland män. Hos både män och kvinnor ger ”grova könsnormsbrott”(tex. man i klänning) social bestraffning, vars syfte är att få individerna att hålla sig inom normens spelregler. Utöver dessa grova normbrott så finns det en strävan att man ska hålla sig i mittelfåran, där kvinnor som avviker från mitten med sociala straffmetoder piskas till ”det rätta”/”vara lagom”.

Problemet är att denna sociala bestraffningen för  dessa ”mindre grova normbrott” görs på ett subtilt sätt som går rakt förbi vårt medvetande och når oss på ett känslomässigt plan i vårt undermedvetna intellekt. Det är det som gör att kvinnor/feminister ofta talar om ”strukturer” med ord som ”det känns”, ”jag upplever”, ”vi kvinnor”, menar jag.

Låt oss utgå till ett konkret ex, städning. Jag väljer att ta avstamp i en kommentar som ringar in problembilden otroligt bra. Signaturen Nova skriver:

”Jag hatar hemarbete, men alla mina väninnor har så extremt fiffat hemma, så vad gör man? ”

Jag vill här göra en liten reservation här. Det är möjligt att det är annorlunda för just Nova. Det är ett socialt fenomen jag vill försöka belysa, hur det är för just privatpersonen bakom signaturen Nova vet jag naturligtvis inget om.

Nova upplever att hon behöver leva upp till väninnornas ”rätt”, istället för att själv göra det som är rätt för henne som individ. Som jag tidigare nämnde så når den sociala bestraffningen Novas undermedvetna tänkande där även kunskap/minnen om vad det innebär att låta bli finns lagrade. Med en enda vass blick skulle budskapet ”värdelös kvinna” förmedlas till henne om hon inte lever upp till det ”rätta”. Just att detta sker i våra undermedvetna del av hjärnan gör att Nova står utan verktyg att hantera situationen med.

Signaturen Sara beskriver denna sociala bestraffnings-blick mycket träffande så här:

Det finns även “kvinnliga blickar” gentemot andra kvinnor. Blickar som kan döda!
Blickar som bedömer konkurrensen, skönheten, sexigheten, intelligensen. Eller bara avfärdar som noll och intet värd. Bara välj.
Om det varit på Aftonbladets förstasida så hade det förmodligen stått “Dödsblicken” :)

I nästa steg, när kvinnan blir sammanboende, så heter det att man ska ”dela lika på hemarbetet”. Då blir trycket att ”vara som andra kvinnor” en belastning att dela för paret.

  • Vem är det som vanligen bestämmer i hemmet om vad som är ”rätt” nivå på städning ska uppnås?
  • Vem är det som avgör när det ”behöver” renoveras? När man ”behöver” en ny bokhylla?
  •  Är det något paret diskuterar fram och tar ett gemensamt beslut i, eller finns där en könsmaktfaktor i hemmet?

Jag upplever det senare, att ”hemmet & barnen” är kvinnans maktsfär. Att det fortfarande är så, år 2012, beror ofta inte på att männen ”inte vill ta ansvar” som feminister ofta framhäver. Istället för förklaringsmetoder som grundar sig i könsmaktordning, så bör vi(som samhället) se till kollektivism och social bestraffning samt biologiska faktorer.

Frågorna som borde lyftas upp istället för feministiska ideologiska ställningstaganden ”dela lika på arbetet” är, tycker jag:

  • Hur får vi kvinnor att välja själv utan att inte bry sig på vad väninnorna gör och inte gör? Utan att såras av den sociala bestraffningen?
    ( en senare del i denna serie kommer behandla just denna fråga)
  • Naturligtvis är det ett helt okej val att välja att följa ”det rätta” för att sträva efter att väninnornas beundran/acceptans. Men är det då mannens sak att göra hälften av arbetet för att kvinnan gör det valet?
  • Är män nöjda med ”hem/barn-makt-situationen” och håller med om att ”denna städ-nivå”(eller liknande) bör upprätthållas eller om det ett förtryck av individer vars könsroll innehåller att man inte klagar?

Den här likriktningen är inget unikt för Nova eller städning. Vi har regler i vår könsnorm för allt och kollektivismen/likriktningen som råder i kvinnliga sociala sammanhang innebär att att mer eller mindre varje avvikelse från ”det rätta” medför social bestraffning. Social bestraffning är en metod som är effektiv då vi biologiskt är flockdjur och därför undviker saker som hotar vår position i flocken.

Kollektiv bestraffning – olika men lika

Det här ger bojor åt varje kvinna oavsett var hon befinner sig i livet och i samhället. Hur mycket en enskild kvinna påverkas av denna likriktning är helt individuellt beroende på personliga egenskaper som tex. hur mycket ”skinn på näsan” individen har.

Isabella “Blondinbella” Löwengrip beskriver hennes upplevelse av fenomenet så här:

”Jag har aldrig upplevt arbetslivet som tufft för att jag är en kvinna, men det gäller endast när jag har träffat män. Männen tycker generellt att det är coolt att en ung tjej som jag vågar satsa allt på det jag tror på. Attityden från kvinnor har däremot varit annorlunda. I stället för framgångsrik är jag en blåst blond tjej som tror att jag är något.”

Mycket försåtligt i Isabellas fall, så kopplar hon detta till avundsjuka. Det handlar inte om avundsjuka, du är långt utanför mittfåran Isabella. Fy dig!; D
Tror attan att du piskas hårt av kvinnorna.

Varför är det inte avundsjuka? Varför är jag så säker?
Hanteringen är identisk[1] oavsett på vilket sätt man avviker från mittfåran!

Här handlar det om att frivillig barnlöshet[2], varför skulle man vara avundsjuk på det valet? Det är ju ett val varje kvinna lätt kan göra.

Det är kvinnor som könsrollsväktare för kvinnor!

——

[1] Den är identisk om ”brottet” är lika ”grovt”. Straffets hårdhet är liksom med det juridiska straff hårdare ju ”grövre” brott. Dessa båda kvinnors normbrott är lika grovt även om de är i var sin riktning.
Bestraffningen kan även göras på några olika sätt från blick hela vägen till verbala kränkningar och tom hot.

[2] Mrs G säger inte i sitt inlägg att det är kvinnor som uttrycker orden som sårar. Jag har dock mött fler kvinnor i samma situation och andra situationer. Det ”normala” är att det är kvinnor, det är så kollektivismen fungerar, individualismen gör det inte. Jag utgår från att det är så även i detta fall.

Men Are from Mars, Women Are from Venus. Del 1

Del 1; Från feminist till jämställdist och antifeminist

Inledning

Nu var det dax för en ny serie på min blogg. Trots att genus”vetenskap” bedrivits av skattemedel under flera år i Sverige, så har jag inte ord/begrepp att använda för att förmedla det budskap jag bär på. Inte heller har jag alltid forskning att luta mot för att visa detta som är ett alternativ till feministisk ideologi som sociologisk förklaringsmodell.

Dock är det jag kommer att försöka beskriva en del av den värld vi alla lever i. Bristen på begrepp gör detta till en sann utmaning att sätta tänderna i. Så jag vill uppmana mina läsare, läs inte för att leta fel, läs för att försöka förstå vad det är ”den där konstiga Ninni försöker säga”. Bär budskapet med er ut i er egen värld och ge min förklaringsmodell en chans. Kan det stämma, kan det ligga något i det?

Tvivlens tid

Politiska diskussioner var en naturlig del av min barndom och jag blev tidigt aktiv i ett politiskt ungdomsförbund. Alla människors lika värde kombinerat med en respekt för individers fria val är grundfundament i min politiska själ. Kvinnofrågor låg mig varmt om hjärtat, då jag trodde då på att kvinnor var strukturellt underordnade män och behövde ”lyftas upp till mannens nivå”.

Under 90-talet började anomalier och tvivel dyka upp som svampar inför min syn. Saker som störde min övertygelse om den feministiska ideologins bärighet, tex vad gäller ”könsmaktordningen, mannens makt som överordnad kvinnans makt”

  • Om det är lättare att vara man, varför leder männen statistiken för A-laget, uteliggare, fängelsestammisar?
  • Om männen är överordnad makt, varför ser jag så många förhållanden där kvinnan bestämmer var skåpet ska stå och mannen allt får bära dit det?
  • Vad och vem hindrar eller försvårar för mig från att göra vad jag vill i livet? Bland männen på jobbet var det snarare en fördel än en nackdel att vara kvinna. Där fanns absolut inte det motstånd jag hade förväntat mig, tvärt om behövde jag bara fråga tex. ”vem tycker du jag bör kontakta för att..” för att genast få inte bara en utan flera möjliga kontakter att lägga till mitt eget uppbyggande av kontaktnät.
  • Om kvinnan har 80 % av lönen för samma arbete, varför utnyttjas inte den konkurrensfördelen av marknaden så att det inte finns en enda arbetslös kvinna?
  • Att fler män innehar ledande positioner, beror det på att de är män eller att de som individer haft egenskaper som möjliggjort att kämpa sig dit? Ger deras makt ”gruppen män” makt? Skulle ”fler kvinnor” i maktpositioner på något sätt medföra fördelar för ”gruppen kvinnor”? Hur då? Skulle det öka produktiviteten i samhället? Hur och varför då?
  • Om våld i relationer är männens makt över kvinnan, varför är vålds-utövandet mer eller mindre jämt fördelat över könen?
  • Om socialiseringsprocesser är så avgörande, varför finns det transpersoner, bögar, kriminella och alla andra som avviker från normer. Varför missar socialiseringen forma dessa individer enligt normer? Varför var det som mission impossible att vara kvinna på ”rätt sätt” för en pojkflicka som mig? Jag uppfostrades ju också ”som en flicka”. Varför ”lyckades” jag inte då, trots jag verkligen försökte?

Flera händelser, som skedde runt milleniumskiftet, samverkade till att jag förkastade feminismens ideologi som felaktig.

  • Jag blev förälder. Det gav två pusselbitar
    1. Som mamma överöstes jag med ”goda råd” och den sociala bestraffning om man inte gör ”rätt” val anrikades. Denna anrikningen medförde att det jag tidigare ”bara kände” som svårfångade ”strukturer” blev tydligt och konkret för mig. Det gjorde det lättare att sätta fingret på ”strukturerna”.
    2. Trots mina intentioner att forma mitt barn könsneutralt så fick jag tidigt inse att det fanns ”något annat” än könssocialisering med i leken.
  • Av privata skäl började jag studera forskning kring biologiska skillnader mellan könen. Där snubblade jag över andra förklaringsmodeller till feminismens många axiom. Fler och fler av de anomalier jag stött på tidigare fick en trovärdig förklaring i denna forskning.
  • De två punkterna ovan ledde till att jag började gräva allt mer för att finna stöd för feministiska mantran så som ”dubbelarbetande kvinnan”, ”pornography is the theory–rape is the practice”, ”lönediskriminering” osv. osv. och samtliga av grävningar slutade i eller närmade sig ordet ”myt”. När jag hittade Pär Ströms blogg hade jag redan genomskådat fem av hans ”sex myter” samt att jag har två andra ”myt-områden” som han inte tar upp i boken.
    (Boken ”sex myter.. ” finns som gratis pdf här. Våga utmana din feministiska övertygelse!  Läs den själv istället för att lyssna på ”mosters morfar”! Det är gjort på ett nafs. )
  • Som pojkflicka levde jag under lång tid lite som uttrycket ”i garderoben”. Jag försökte vara kvinna på ”rätt sätt”, men som jag nämnde ovan var det mission impossible för mig.  Den förklaring till varför ”jag är så här” som jag fann i den biologiska forskningen gav mig styrkan att mentalt hoppa ur garderoben och mer eller mindre fly ”från Venus till Mars”. Det gav mig en möjlighet att på närmre håll notera hur livet ter sig för männen. Hur funkar deras sociala spelregler? Hur skiljer ”livet på Mars” från ”livet på Venus”?
  • Slutligen när tvivlet stod mig upp i halsen vände jag mig mot debatten med en kvarvarande önskan om att inte behöva släppa ”feminist” och jag gick som med kollekthåv. När någon tex sa ”kvinnor är diskriminerade”, så frågade jag ”Är vi? Har du något konkret ex.?” Ivrigt sträckte jag ut min mentala kollekt och ville så gärna ha en gåva av någon som visste. Trots frågorna ställdes så respektfullt jag kunde så uteblev alltid svar(eller var det svar som jag redan sett igenom som myter). Min håv förblev tom hur ivrigt jag än försökte samla stöd för feminismens många axiom och mantran…..

Varför jämställdist?

Idag står min jämställdhetspolitiska övertygelse på en helt annan grund än den feministiska ideologin. Jämställdhet för mig är lika rättigheter och skyldigheter, inte lika utfall.

Istället för teorier som grundar sig i feminismens könsmaktordning/patriarkat osv. har jag idag ett annat utgångsperspektiv i dessa frågor, där min ståndpunkt grundar sig i att det sociala samspelet fungerar lite olika för gruppen män (individualism) och gruppen kvinnor (kollektivism). Detta perspektiv ger andra förklaringsmodeller för sociala fenomen(feminismens ”strukturer”) i samhället. Med detta perspektiv upplevde jag att mina tidigare anomalier föll på plats och jag har än inte ramlat över några nya anomalier.

Jag vill poängtera att jag inte värderar det ena som bättre än det andra. Kollektivism respektive individualism ger olika för- och nackdelar. För mig handlar jämställdhetsarbete inte om att ”krossa strukturer/normer”(detta är omöjligt) utan om att minska effekterna av nackdelarna, för kvinnor resp. män.

Varför antifeminist?

Jag började märka en mental förändring i samhället där män började stå med mössan i hand och be om ursäkt, där kvinnor allt oftare krängde på sig offerkoftan samt ett slutande plan där ”lika rättigheter” blivit till ”lika utfall”.

Jag menar, av hela hjärtat, att grunden i feministiska ideologier är felaktig!
Jag menar att implementerandet av en i grunden felaktig ideologi i hela Svenska samhällets styrsystem leder oss allt längre bort från jämställdhet och harmoni samt förtrycker så väl män som kvinnor. Det är konsekvensen av detta, menar jag, som ger offerkoftandet och ursäktandet. Jag vill jobba för människors välbefinnande, detta är dess motsats. Inte mår man bra av att uppleva sig som offer och förtryckt? Nog har man rätt att vara stolt över sin könsidentitetet även som man?

Som kvinna förväntas man vara feminist. Med ”anti-” tar jag avstånd till en ideologi jag inte anser håller måttet och leder till mycket elände samt jag slipper stämplas som feminist när jag pratar om könsroller.

De enda som tjänar på detta är de individer bland makteliten som gjort feminismen till sitt leverbröd samt maskuliniserade kvinnor som positivt särbehandlas (vilket då innebär att andra personer diskrimineras)till de yrken de vill ha.  Jag menar att nutidens feminism absolut inte leder till något gott även om många(majoriteten) feminister har aldrig så goda intentioner.

The road to hell is paved with good intentions!