Men Are from Mars, Women Are from Venus. Del 1

Del 1; Från feminist till jämställdist och antifeminist

Inledning

Nu var det dax för en ny serie på min blogg. Trots att genus”vetenskap” bedrivits av skattemedel under flera år i Sverige, så har jag inte ord/begrepp att använda för att förmedla det budskap jag bär på. Inte heller har jag alltid forskning att luta mot för att visa detta som är ett alternativ till feministisk ideologi som sociologisk förklaringsmodell.

Dock är det jag kommer att försöka beskriva en del av den värld vi alla lever i. Bristen på begrepp gör detta till en sann utmaning att sätta tänderna i. Så jag vill uppmana mina läsare, läs inte för att leta fel, läs för att försöka förstå vad det är “den där konstiga Ninni försöker säga”. Bär budskapet med er ut i er egen värld och ge min förklaringsmodell en chans. Kan det stämma, kan det ligga något i det?

Tvivlens tid

Politiska diskussioner var en naturlig del av min barndom och jag blev tidigt aktiv i ett politiskt ungdomsförbund. Alla människors lika värde kombinerat med en respekt för individers fria val är grundfundament i min politiska själ. Kvinnofrågor låg mig varmt om hjärtat, då jag trodde då på att kvinnor var strukturellt underordnade män och behövde ”lyftas upp till mannens nivå”.

Under 90-talet började anomalier och tvivel dyka upp som svampar inför min syn. Saker som störde min övertygelse om den feministiska ideologins bärighet, tex vad gäller ”könsmaktordningen, mannens makt som överordnad kvinnans makt”

• Om det är lättare att vara man, varför leder männen statistiken för A-laget, uteliggare, fängelsestammisar?

• Om männen är överordnad makt, varför ser jag så många förhållanden där kvinnan bestämmer var skåpet ska stå och mannen allt får bära dit det?

• Vad och vem hindrar eller försvårar för mig från att göra vad jag vill i livet? Bland männen på jobbet var det snarare en fördel än en nackdel att vara kvinna. Där fanns absolut inte det motstånd jag hade förväntat mig, tvärt om behövde jag bara fråga tex. “vem tycker du jag bör kontakta för att..” för att genast få inte bara en utan flera möjliga kontakter att lägga till mitt eget uppbyggande av kontaktnät.

• Om kvinnan har 80 % av lönen för samma arbete, varför utnyttjas inte den konkurrensfördelen av marknaden så att det inte finns en enda arbetslös kvinna?

• Att fler män innehar ledande positioner, beror det på att de är män eller att de som individer haft egenskaper som möjliggjort att kämpa sig dit? Ger deras makt ”gruppen män” makt? Skulle “fler kvinnor” i maktpositioner på något sätt medföra fördelar för “gruppen kvinnor”? Hur då? Skulle det öka produktiviteten i samhället? Hur och varför då?

• Om våld i relationer är männens makt över kvinnan, varför är vålds-utövandet mer eller mindre jämt fördelat över könen?

• Om socialiseringsprocesser är så avgörande, varför finns det transpersoner, bögar, kriminella och alla andra som avviker från normer. Varför missar socialiseringen forma dessa individer enligt normer? Varför var det som mission impossible att vara kvinna på ”rätt sätt” för en pojkflicka som mig? Jag uppfostrades ju också ”som en flicka”. Varför ”lyckades” jag inte då, trots jag verkligen försökte?

Flera händelser, som skedde runt milleniumskiftet, samverkade till att jag förkastade feminismens ideologi som felaktig.

• Jag blev förälder. Det gav två pusselbitar
  1. Som mamma överöstes jag med ”goda råd” och den sociala bestraffning om man inte gör ”rätt” val anrikades. Denna anrikningen medförde att det jag tidigare ”bara kände” som svårfångade ”strukturer” blev tydligt och konkret för mig. Det gjorde det lättare att sätta fingret på “strukturerna”.
  2. Trots mina intentioner att forma mitt barn könsneutralt så fick jag tidigt inse att det fanns “något annat” än könssocialisering med i leken.

• Av privata skäl började jag studera forskning kring biologiska skillnader mellan könen. Där snubblade jag över andra förklaringsmodeller till feminismens många axiom. Fler och fler av de anomalier jag stött på tidigare fick en trovärdig förklaring i denna forskning.

• De två punkterna ovan ledde till att jag började gräva allt mer för att finna stöd för feministiska mantran så som ”dubbelarbetande kvinnan”, ”pornography is the theory–rape is the practice”, ”lönediskriminering” osv. osv. och samtliga av grävningar slutade i eller närmade sig ordet ”myt”. När jag hittade Pär Ströms blogg hade jag redan genomskådat fem av hans “sex myter” samt att jag har två andra “myt-områden” som han inte tar upp i boken.
  (Gratis pdf här. Våga utmana din feministiska övertygelse!  Läs den själv istället för att lyssna på “mosters morfar”! Det är gjort på ett nafs. )

• Som pojkflicka levde jag under lång tid lite som uttrycket “i garderoben”. Jag försökte vara kvinna på “rätt sätt”, men som jag nämnde ovan var det mission impossible för mig.  Den förklaring till varför “jag är så här” som jag fann i den biologiska forskningen gav mig styrkan att mentalt hoppa ur garderoben och mer eller mindre fly “från Venus till Mars”. Det gav mig en möjlighet att på närmre håll notera hur livet ter sig för männen. Hur funkar deras sociala spelregler? Hur skiljer “livet på Mars” från “livet på Venus”?

• Slutligen när tvivlet stod mig upp i halsen vände jag mig mot debatten med en kvarvarande önskan om att inte behöva släppa ”feminist” och jag gick som med kollekthåv. När någon tex sa ”kvinnor är diskriminerade”, så frågade jag ”Är vi? Har du något konkret ex.?” Ivrigt sträckte jag ut min mentala kollekt och ville så gärna ha en gåva av någon som visste. Trots frågorna ställdes så respektfullt jag kunde så uteblev alltid svar(eller var det svar som jag redan sett igenom som myter). Min håv förblev tom hur ivrigt jag än försökte samla stöd för feminismens många axiom och mantran…..

Varför antifeminist?

Jag började märka en mental förändring i samhället där män började stå med mössan i hand och be om ursäkt, där kvinnor allt oftare krängde på sig offerkoftan samt ett slutande plan där ”lika rättigheter” blivit till ”lika utfall”.

Jag menar, av hela hjärtat, att grunden i feministiska ideologier är felaktig!
Jag menar att implementerandet av en i grunden felaktig ideologi i hela Svenska samhällets styrsystem leder oss allt längre bort från jämställdhet och harmoni samt förtrycker så väl män som kvinnor. Det är konsekvensen av detta, menar jag, som ger offerkoftandet och ursäktandet. Jag vill jobba för människors välbefinnande, detta är dess motsats. Inte mår man bra av att uppleva sig som offer och förtryckt? Nog har man rätt att vara stolt över sin könsidentitetet även som man?

Som kvinna förväntas man vara feminist. Med “anti-” tar jag avstånd till en ideologi jag inte anser håller måttet och leder till mycket elände samt jag slipper stämplas som feminist när jag pratar om könsroller.

De enda som tjänar på detta är de individer bland makteliten som gjort feminismen till sitt leverbröd samt maskuliniserade kvinnor som positivt särbehandlas (vilket då innebär att andra personer diskrimineras)till de yrken de vill ha.  Jag menar att nutidens feminism absolut inte leder till något gott även om många(majoriteten) feminister har aldrig så goda intentioner.

The road to hell is paved with good intentions

Varför jämställdist?

Idag står min jämställdhetspolitiska övertygelse på en helt annan grund än den feministiska ideologin. Jämställdhet för mig är lika rättigheter och skyldigheter, inte lika utfall.

Istället för teorier som grundar sig i feminismens könsmaktordning/patriarkat osv. har jag idag ett annat utgångsperspektiv i dessa frågor, där min ståndpunkt grundar sig i att det sociala samspelet fungerar lite olika för gruppen män (individualism) och gruppen kvinnor (kollektivism). Detta perspektiv ger andra förklaringsmodeller för sociala fenomen(feminismens ”strukturer”) i samhället. Med detta perspektiv upplevde jag att mina tidigare anomalier föll på plats och jag har än inte ramlat över några nya anomalier.

Jag vill poängtera att jag inte värderar det ena som bättre än det andra. Kollektivism respektive individualism ger olika för- och nackdelar. För mig handlar jämställdhetsarbete inte om att ”krossa strukturer/normer”(detta är omöjligt) utan om att minska effekterna av nackdelarna, för kvinnor resp. män.

Annika Dahlström

Den första gången namnet jag råkade ut för namnet Annika Dahlström,
var när jag läste boken Stress. Redan innan dess hade jag läst en del forskning om biologiska skillnader för kön.

Orsaken till att jag började läsa om biologiska skillnader var att jag drabbades av en sk. “kvinnosjukdom”. När vården sa: “lär dig leva med det” så var jag inte alls med på dom notorna. Jag söker fortfarande efter det där halmstråt, det där som ska kunna ge en väg ut ur sjukdom in i livet. För jag vägrar ge upp! Så jag läser än….

Jag har läst mängder och till skillnad från många andra, dömer jag inte Annika Dahlström utifrån en artikel (vi vet alla hur svenska journalister är!)
Jag har läst mer än den forskning som Annika Dahlström lutar sig mot, tex forskning på råttor/möss där man studerat testosteronets verkan för maskulinisering.

Finns det stöd för det Annika Dahlström påstår, att kvinnor som grupp biologiskt är bättre föräldrar vad gäller omvårdnad?
Absolut, det finns ingen tvekan!

Men, vi är inte bara biologi! Vi är också medvetet tänkande varelser som gör medvetna val. Precis som vi kan lära oss köra bil, kan män lätt kompensera “sitt biologiska tillkortakommande” vad gäller föräldraskap.
Vi lever också i en tid där “omvårdnad” är långt från allt ett barn behöver.  I andra egenskaper har män som grupp bättre biologiska förutsättningar.

Tycker jag all kritik mot Annika Dahlström är obefogad?
Nej, det tycker jag inte. Jag tycker hon ibland drar för långtgående slutsatser till vad biologiska skillnader medför. Jag tycker hon ibland gör skillnaderna större än vad jag anser man kan säga. Igen, vi är mer än biologi!

Samtidigt kan jag förstå hennes agerande. Hon sitter på en ohygglig mängd fakta och forskning i en värld där nutidsfeministiska tokerier dominerar mot en allt skevare värld. Dessutom har hon naturligtvis sin egna politiska åsikter i vilka jag inte behöver samtycka för att anse att hon har full rätt att ha dessa.

Jag kan inte annat än säga att det är beklagligt när en individ, oavsett dess ståndpunkt, utsätts för drev på internet så omfattande att denna individ känner sig tvingad att avgå från sitt uppdrag.

Jag kan bara beklaga, Annika Dahlström!
Tyvärr är du inte den första och säkert inte den sista.

En diskussion.

På Pelle Billings blogg hamnade vi i en diskussion som jag upplever som OT.  Då mitt svar blev oförskämt långt vill jag av respekt för såväl Pelle som hans gästbloggare Fredrik Sandberg inte lägga en så lång OT-kommentar i kommentarsfältet där. Därav detta inlägg.

Ni finner början på diskussionen i detta inläggs kommentarsfält.

——-

@ Ulf:
# 76
Poängen var att ingen av de tre kvinnorna frågade mig hur jag ville ha det. Alla tycktes utgå ifrån att jag behövde hjälp, och förbehöll sig rätten att fixa till min klädsel.
Jag såg den poängen, jag upplevde den så tydlig att jag inte behövde “gå vidare” med den.

Kvinnor sägs ofta vara bra på empati och att ”känna av”. Stämmer det verkligen?
Precis som ingen noterade pojkvännens obehag i min ”raka benen-situation”(kommentar #75), så slog det aldrig dessa kvinnor att du faktiskt kan hantera din krage själv. Jag ser ofta situationer där jag upplever att vissa kvinnor är halvblinda för männens kroppsspråk eller missar när män pratar/signalerar känslor. Jag menar inte att kvinnor är dåliga/sämre. Jag tycker båda kön är lika bra. Som jag ser det beror det på att vi (på gruppnivå, inte individ) har lite olika språk och kroppsspråk.

# 77
Dock är det alltid så, att när det behöver förhandlas med bilförsäljare eller personal på byggvaruhus, får hon skicka in maken, med strikta förhållningsorder om vad som skall sägas. Henne lyssnar de inte på, trots att hon i åtskilliga fall vetat mer än de.

Den här typen av behandling skulle jag kalla ”förväntningar utifrån kön” och det är inget obekant för mig. Det är samma sak som att vi förväntar oss att folk är högerhänta, fräkninga personer är rödhåriga eller att en individ med utländskt påbrå har bruna ögon. Jag kan förstå att dom väljer att vara taktiska så som du beskriver.

Jag väljer att agera annorlunda. Jag agerar som jag gör för att jag brinner för jämställdhet. “Förväntningar utifrån kön” är fördomar(alltså i betydelsen att något måste vara på ett visst sätt för att det vanligen är så). Hur ska vi någonsin komma tillrätta med dessa fördomar om man inte vågar visa att det är just fördomar? Det var därför jag, i den situation som jag beskrev i #75(raka benen), stod upp för att jag inte gör ”det rätta”.

@ Mariel:
Men vad man Har sett är ju att pojkar och flickor behandlas annorlunda. Eller? Och jag tror att så som världen sett ut, så fostrar man generellt flickor till att bry sig mer om sitt utseende och pojkar mer att ta plats, ta makt.
Ja, absolut. Men vilket kommer först, hönan eller ägget?
Jag menar att:
1. Flickor och pojkar på gruppnivå hanteras lite olika till följd av att de av biologiska orsaker på gruppnivå är lite olika.
2. Jag menar också att pojkar och flickor på individnivå hanteras långt mer individuellt. Jag har skrivit om detta i denna kommentar.
3. Jag menar också att denna skillnad har långt mindre betydelse än man inom feminismen ofta tror.

Nu är vi långt inne på det jag planerar för min nästa serie på denna blogg. Då kommer jag underbygga och utveckla detta mer och även ha med hänvisning till forskning som styrker min teori.

Om en kvinna säger sig ha blivit diskriminerad hela sitt liv, på en mängd olika platser, på en mängd olika sätt, så tror jag henne. Samma med en man.
Kanske lägger vi olika betydelse i ordet ordet diskriminerad? För mig betyder det att det finns ett hinder som man omöjligen kan ta sig förbi. Det står så att säga utanför individens makt att komma runt denna vägg. Jag skiljer på diskriminering, inofficiell diskriminering och hinder.

Liknelse:

Om du upplever jag är sur på dig, betyder det nödvändigtvis att jag är sur på dig?
Det gör det inte, eller hur? Det kan antingen vara för att du tolkar mig fel eller så är jag sur.

Oavsett man eller kvinna så skulle jag ställa mig mycket förvånad inför ett sånt påstående som det jag citerade dig ovan. Jag skulle ha den djupaste respekt för individens känslor, men jag skulle behöva mer förklaring av olika situationer för att tro på att det inte var en tolkning av sin situation. Och jag skulle lyssna noga på individens berättelse med en ”jag kan ha fel”-inställning.
Varför agera så?

“Maria Wetterstrand påstod för sin del att hon aldrig känt något handikapp i politiken av att vara kvinna. Hon trodde att det kunde bero på att hon aldrig sett sig själv som feminist och på att hon aldrig förutsatt att hon skulle komma att förtryckas på grund av sitt kön.”

Om man förväntar sig att det är på ett visst sätt kommer man att tolka in bekräftelser. En individ som berättar om jobbiga saker för mig vill jag stötta på det sätt jag tror är bäst. Genom att lyssna och försöka förstå individens situation kan jag kanske se något annat än “diskriminering” och respektfullt förklara min tolkning. Kanske kan det hjälpa individen att se saker ur ett annat perspektiv så att denna kan må bättre?(För vem mår bra av att vara eller uppleva sig diskriminerad?) Folk i min omgivning väljer ofta att prata med mig om saker som är jobbigt, både män och kvinnor. Jag brukar få höra att jag är bra att prata med, så jag antar att mitt sätt funkar hyggligt iaf.:)

Det här med “att vara lagom”-grejen kvinnor emellan. Kan man inte se det som en köns-diskriminering? Typ? Att vilja hålla tillbaka varandra just för att den är tjej?

Jag tycker ord är viktigt. Att det har effekten att det håller kvinnor tillbaka och inte tillåtas vara den individ man egentligen är, ja. Vi blir ofria av detta. Och det i väldigt många frågor på ett väldigt brett perspektiv. Men jag anser det är en nackdel att använda just diskriminering för att beskriva detta. Jag menar att ”diskriminering” i sig kan fungera begränsande, så som jag tidigare skrev om när jag citerade om Maria Wetterstrand.

Det är dock viktigt vi har ord, så vi kan kommunicera detta. Jag föredrar ”hinder”(för det får mig att tänka på hinderbana, något man kan klara passera.) och ”sociala bestraffning”. Men jag är öppen för andra förslag såklart:)
Och jag är tacksam för förslag på vad man skulle kalla “vara lagom”-fenomenet som sådant. Där har jag inget förslag alls.

Nu kommer jag vara upptagen ett tag framöver och därför inte delta i diskussioner. Jag vill tacka dig för en intressant diskussion

Finns det ett utbrett kvinnohat?

Jag har några gånger nu hört uttalat om “ett kvinnohat” i samhället från feministiskt håll. De lyfter fram en flaschbacktråd som gjordes om till teater och säger att det är “rent kvinnohat”. Av dessa feminister är den senast jag hört Paula Melkersson i svt-debatt.

Så här säger tex. Paula Melkersson

“Jag var och såg en föreställning där det iscensattes, eller en läsning av en nättråd med rent kvinnohat. Det var en autentisk… Ja det var brilliant gjort!”

Eftersom jag inte känner av något som helst kvinnohat, trots jag är kvinna som lever i samma kultur och tid som dessa feminister, så ville jag kolla upp detta. Jag sökte och fann det man syftar på**. Låt oss då se vad detta “kvinnohat” är:

Här har ni tråden som teatern bygger på, det är en uppläsning av en utvald tråd på flashback för att visa på näthatet.

Naturligtvis väljer man då ut den tråd som är lämplig att visa i feminism-eran dvs en som kan vridas till ”hur hemska män är mot oss stackars kvinnor”.

Här är artikel om det i media som naturligtvis har den trevliga rubriken ”Alla män som hatar kvinnor”.

Den som tolkar världen ur ett patriarkat-perspektiv(dvs. nutidsfeminister)  tolkar det som “ett kvinnohat”. Jag ser inte “ett kvinnohat”(sexsism), jag ser rasism. En följd av deras rasism blir att dessa rasister även hatar svenska kvinnor som väljer utländska partners.
Däremot ser jag hur män som grupp skuldbeläggs av dessa feminister/artikeln för några puckade manliga rasisters uttalande. Tillika offer-görs kvinnor som grupp, då det är avskyvärda uttalande/åsikter mot kvinnor som väljer utländska partners.  Älskar ni feminister offerkoftan?

Det är urtypiskt för vår nutidsfeminism-era. Läs och bedöm själv.

Min åsikt:
Rasism är vidrigt, bra att det belyses!
Sexism är lika vidrigt, tex denna kollektiva skuldbeläggning av män.
Varför flyttar nutidsfeminismen fokus bort från rasism som den tråden faktiskt handlar om?

** En reservation: Det kan ju vara så att man syftade på något annat än den teater jag fann som var en uppläsning av denna tråd. Men jag har konfronterat en av dessa feminister som uttalat sig om detta. Först efterfrågade jag mer information, då jag naturligtvis vill ta ställning till något jag inte visste något om. Då svar på den efterfrågan lös med sin frånvaro sökte jag själv och konfronterade denna feminist med vad jag funnit utan att denna kvinna tog avstånd och visade att det var något annat som hon åsyftade. Därför förutsätter jag att jag funnit rätt teater och tråd.

Feministisk ideologi kontra vetenskap, del 5(5).

Del 5; Nutidsfeminism – genusvetenskap eller genus”vetenskap”?

Inledning – att ställa sina åsikter bortom kritik

Vilken feminism, Ninni? Det där är feminism, Ninni. Du är feminist, Ninni. Det beror på att du är dåligt påläst om vad feminism är.

Jag skulle kunna fortsätta i en evighet. Varianterna är många och de fyller alla samma funktion, att som feministisk debattör undkomma sansat framför konstruktiv kritik.

Fungerar inte det för att få mig att tystna tar man till härskartekniker. Jag är minsann ett troll, en man och könsförrädare om man ska lyssna till mina motdebattörer. Dessutom är jag tydligen betald av Pär Ström. (När kommer stålarna, Pär?!;D )

Många av oss inom jämställdismen kommer från nutidsfeminismen. Vi har inte lämnat den ideologin bakom oss för att vi bytt åsikter, vi tycker jämställdhet är viktigt. Vi har bytt för att vi fick upp ögonen för vad nutidsfeminismen är, vilket inte är en kamp för jämställdhet även om den enskilda individen har aldrig så goda jämställdhets-intentioner.
När man möter kritik från “avhoppare från det egna ledet“, är det inte läge att lyssna då?

Jag önskar är att vi skulle kunna debattera på ett seriöst och bra sätt. Jag tycker frågan är så viktig. Jag önskar vi skulle kunna lyfta upp debatten till en vuxen nivå, där vi respekterar varandra och varandras åsikter, där vi skiljer på sak och person. Där vi(som alla) lyssnar på varandra och försöker förstå istället för att leta fel, angripa person eller kasta paj som om vi vore trotsiga 6-åringar.

Kritiken mot jämställdismen

Det finns en del fördomar om jämställdismen. Låt oss titta på dom.

En fördom är att det skulle vara typ maskulinism, dvs en männens motsvarighet till nutidsfeminismen. Så är det inte, men jag kan förstå att dom fördomarna finns.

• Jämställdismen startades av män. Och än är männen i majoritet
• Mansfrågornas, som är lika viktiga som kvinnofrågorna, ges inte plats i denna nutidsfeministiska era.
• Könskriget har medfört att mansfrågorna av idag är mer akuta till sin natur.

Dessa tre punkter gör att jämställdism-diskussioner just nu oftare handlar om mansfrågorna.

Så här skriver en jämställdist som kallar sig “Man & Woman United” angående oss kvinnor som tar plats där:

Det är kvinnor som ni Genus Nytt Kvinnorörelsen Mansrörelsen Jämställdhet 2.0 aka Antikönskrigsrörelsen väntat på:-)

Jämställdismen är en jämställdhetskamp för män & kvinnor, sida vid sida, i könsfred!

En annan kritik är att man inte tar kvinnors förtryck på allvar. Jag kan förstå det också. Inom jämställdismen finns ett motstånd mot “strukturer” och “kvinnans förtryck” och från enstaka individer ett hånande mot kvinnor som förklarar sin situation på kvinnors vis(Generalisering i könsgrupper: ett “kvinnans språk” bygger på liknelser, anekdoter och känslor, en mans dito är mer ingenjörsaktig. Båda sidor måste lyssna på varandra med en “försöka förstå”-utgångspunkt).
Den kritiken är alltså befogad!
Men det handlar ju om en övergångsfas, som jag ser det. Det är kommunikationssvårigheter inom en rörelse som är ny. Motståndet beror också på att just dessa ord används som vapen mot männen i ett könskrig. Naturligtvis schyr ett bränt barn elden!
Jag ämnar att visa och förklara “elden”, visa att den är på riktigt men att den inte utgör ett hot för dom. Männens nuvarande situation beror inte på “elden”, utan på könskriget.
Jag känner redan att jag kommit en bit på väg bland mina vänner. Men jag tror att ännu fler jämställdister kommer uppleva ett “aha! Det är det kvinnorna menar med förtryck” i nästa serie.

Vi vet om att det finns en del försök att “såga” Pär Ströms bok, sex myter. Jag har funderat på om jag skulle eller inte skulle bemöta den kritiken. Jag beslutade mig för ett mellanting, jag ska förklara varför jag valt “inte”.

Det finns två olika sätt att agera när man möter motdebattörer.

• Vissa människor väljer att lyssna och försöka förstå, väga sitt eget mot det man hör, väga motdebattörens argument mot sina egna, väga källor mot egna källor. Dessa människor debatterar så att säga med ett öppet sinne för “jag kan ha fel”.
• Andra människor går in i debatter med inställningen “jag ska bevisa att jag har rätt genom att leta upp dina fel”.

Dessa sågningsförsök jag sett tillhör den senare kategorin. Och jag har inte mycket respekt för “leta fel”-folk, ens om de försöker leta fel ridande på “fina titlar”. Bemötandet av det skulle bara leda till att individerna letar nya fel i en evighetsspiral. Det är slöseri med min tid. Jag har ett bestämt mål och jobbar med att göra mitt för att jämställdismen. Den som vill lyssnar, den som sätter “ha rätt” överst på prioriteringslistan rycker jag på axlarna åt och går vidare.

För er läsare som tillhör den första kategori ovan vill jag dock visa diskussioner jämställdister mellan angående denna “sågning”. Där ser du dels att vi själva lever som vi lär(dvs agerar enligt översta punkten) och också vad vi anser om kritikens bärighet. Du finner det bland kommentarerna här och här.

Genusvetenskap eller genus”vetenskap”

Det här är forskningen alla pratar om men ingen någonsin visar upp. Har ni ens tagit del av den själv, ni som brukar tala varmt om den?
Jag har! Flera olika inom olika sakfrågor.

Och jag ska vara rent ärlig; jag tycker den är ett skämt och hade det inte varit för att den betalas med skattemedel och används som vapen på ett mycket samhällsfarligt sätt hade det varit en komedi att roa mig med länge.

Låt mig ta partnervåld som ett ex. för att förklara mönstret jag ser i den “vetenskapen”.

Med patriarkatet som utgångspunkt formade man sin tes typ så här:

• “orsaken till kvinnomisshandeln är ojämlik maktfördelning. Män utövar, med våldets hjälp, sin makt-dominans och förtrycker kvinnor”

Så långt håller man vetenskaplig standard, det är så man gör. Den är dessutom falsierbar, så allt är frid och fröjd. Nu ska tesen testas. Om detta hade stämt skulle antalet manliga individer som slår sina partners av kvinnligt kön vara solklart och mätbart fler än kvinnliga gärningsmän i heterosexuella förhållanden, kvinnliga individer enligt denna tes saknar denna orsak. Detsamma med homo-par.
Då påvisar andra vetenskapsmän på området att ungefär lika många kvinnor som män slår sina partners och att partnervåld är lika vanligt inom homosexuella relationer.

Då gör man en urtypisk feministisk undanmanöver. (Notera att “sågningen” jag tidigare omtalade gör samma typ av undanmanöver. Kolla tex denna kommentar av signaturen Petter om “dubbelarbetande kvinnor”)

• Män män slår oftare och det ger allvarligare skador.

Så där fungerar inte någon seriös vetenskap, sorry. Ny tes tack!
Varför?
A: Grov misshandel, Gärningsman manligt kön
B: Ringa misshandel, Gärningsman manligt kön
C: Grov misshandel, Gärningsman kvinnligt kön
D: Ringa misshandel, Gärningsman kvinnligt kön
A + B = C + D

Man måste i detta läge när tesen är falsifierad sätta en ny tes, som förklarar “mäns misshandel=maktutövande” i ovanstående ekvation eller förkasta sin tes som felaktig.  Den nya tesen ska i sin tur testas och bemötas av andra vetenskapsmän. Så tar man sig långsamt men säkert framåt i vetenskapens värld.

Och med det debattklimat som fanns, tystades motstånd. I synnerhet gäller det i 1990-2005, där det inte gick att debattera sansat.
Problemet är att när det gått ett tag med tystnad så bildas ett konsensus(det är en naturlig sociologisk följd) där dessa många grundteser omvandlas till “kunskap som är så självklar” att man aldrig får för sig att ifrågasätta den om man inte snubblar över något som får en att börja vackla i sin övertygelse. (jmf. med vad jag skrev om LSD i 4bII)

Det här är ett genomgående mönster i varje fråga som demoniserar män och offergör kvinnor som avhandlats under denna period(typ 1990-2005) från “de hemskaste männen”(pedofil&barnpornografidebatten)  i ena änden, till “det allra värsta kvinnoödet”(prostitutionsdebatten) i andra änden.

Det är ett fåtal, kanske bara en handfull, moralentreprenörer högt uppe i makteliten med bl.a. Eva Lundgren i spetsen som med elitdriven moralpanik drivit in “kunskap” i våra undermedvetanden och på denna “kunskap” grundar sig hela nutidsfeminismen, även om man bara köpt delar konceptet.

Vi har på detta sätt raserat en situation som var hoppfull före ca 1985.

Det här har medfört konsekvenser som tom går förbi jämställdhetsfrågor. Förutom att konsekvenserna handlar om förtryck av kvinnor och diskriminering av män(dvs. jämställdhetsfrågor) så sträcker sig det till reella hot mot vår demokrati och rättssäkerhet, det handlar om grov stigmatisering av avvikande personer, det handlar om risk för ökad brottslighet generellt och i synnerhet ökad risk för sexuella övergrepp mot barn m.m.
(Varje sak jag här ovan “bara påstår” kommer jag, sak för sak, förklara och/eller underbygga på min blogg allt eftersom.)

Slutsats

Jag menar att patriarkatet (i vår tid och kultur*) är en myt som vi alla svalde pga denna moralpanik.
(Det är därför Pär hittar sex myter, av vilka jag själv hade synat fem innan jag hittade till jämställdismen. Jag har dessutom ytterligare två som tillhör moralpanikens ytterkanter pedofildebatten och sexsäljardebatten)
Historiskt sätt, tja, kanske… jag ser patriarkatet historiskt som en del av kristendomen(ordet används ju även som en term inom kristendomen).
I vår moderna tid där kristendomen är marginaliserad, nej absolut inte.

I nästa serie vill jag alltså försöka förklara det nutidsfeminismen ser som “strukturer” och “könsmaktordning”, könsrollsproblematik(jag håller alltså med om att det ni ser finns, men inte er tolkning av det och därmed inte åtgärderna) i en frånvaro av patriarkatet.

Så låt oss gå vidare mot nästa serie:

Jämställdhetsarbete i könsfred!

* Sen när? Jag vet inte, minst så länge jag minns. Jag har två anekdoter(som kommer att komma längre fram) som kan tyda på att det var någon gång runt 60- 70-talet. Här kanske den generation som minns den tiden kan fylla på med tankar om detta.

———————————————————————————————-

Som en komplettering till detta inlägg vill jag lyfta upp en av kommentarerna.

Signaturen Ville no 1 skrev:

Hej jag läste på någon blogg ett inlägg av dig där du skrev att du ville att man granskar och kritiserar dina resonemang. Jag anser mig själv vara jämstäldist och håller med dig i väldigt mycket. Ditt resonemang är i grunden riktigt. Däremot missar du det grundläggande logiska felet i ditt exempel från genus”vetenskapen”.

”orsaken till kvinnomisshandeln är ojämlik maktfördelning. Män utövar, med våldets hjälp, sin makt-dominans och förtrycker kvinnor”

Jag skulle lika bra kunna sätta upp hypotesen att

”Människor som mår psykiskt dåligt slår människor i sin närhet”

Om det skulle visa sig att män eller kvinnor slår mer, vilken slutsats ska jag då dra? Att gruppen har mer makt eller att gruppen mår psykiskt sämre?

Statistik är knepigt. Slutsatserna är många gånger svåra att dra. Att makt innebär våld, är en slutsats som ingen hitintills, vad jag kan se, lyckats visa. Det är en av dom anledningar till varför jag uppskattar Pärs blogg. Med den utbildning han har (jag har liknande utbildning själv) måste man förstå vilka slutsatser man kan och inte kan dra ur statistik.

Det genusvetare ofta tycks ägna sig åt är just att studera korrelationer. Det vill säga det faktum att vissa fenomen tycks statistiskt sammanfalla, där emot har man inte genom att visa att något sammanfaller statistiskt lyckats visa att dessa fenomen ens samspelar.

Låt mig ta ett enkelt exempel.

Om jag innan jag går utanför min dörr på morgonen kastar en tärning och sedan noterar vädret, skulle jag kunna få följande fenomen. Nio gånger av tio då vädret varit fint fick jag en etta eller en trea. Jag skulle då enligt vissa genusvetares resonemang kunna dra slutsatsen att tärningen styr vädret. Självklart är detta fullkomligt felaktigt och slutsatsen går inte att dra. Det finns inget orsakssamband bara för att någonting råkar sammanfalla statistiskt. Det skulle kunna finnas ett samband. Men den slutsatsen går inte att dra av det statistiska sambandet enbart. Därmed är ditt resonemang även om det i sak är riktigt och logiskt ändå överflödigt.

Hoppas att jag har kunnat bidra med ytterligare insikter. Och inte rört till det allt för mycket för dig.

En kommentar

Detta är en kommentar som hör hemma här

@ Mattias
  men du måste förklara hur du tänker dig mäta den strukturella diskrimineringen, med lätthet. Jag tänker på.

Det finns en rad faktorer som påverkar en individs karriär och jag ska förklara utifrån en liknelse, där jag använder en påhittad kvinna vid namn ”Lisa” som ex. Om du då tänker dig karriär som en trappa, där varje befattningsnivå är ett nytt steg. I handen bär Lisa en väska som ska föreställa hennes kompetens.

Lisa tar examen och anställs på ett företag i en större koncern. Nu står hon inför karriärstrappan.
Väskan är i detta läget ganska tom, varpå hon inte har den kompetens som krävs att ta första steget. Men Lisa har målet klart för sig, hon ska dit upp. Nu gäller det för Lisa att se till att fylla sin väska, så den är tung nog för nästa steg.
Dels blir väskan tyngre blott av antalet arbetade timmar, men hon kan även leta upp lämpliga kurser. Efter ett år på sin tjänst hittar Lisa hon en projektledareutbildning som företaget ibland köper in, så hon kutar in till chefen och säger: ”Du, jag såg denna kursen. Jag tycker den skulle vara bra för mig därför att…”
Efter avslutad kurs, så får hon ett litet bevis på sin fortbildning som hon stoppar i väskan varpå väskan blir lite tyngre. På kvällarna läser Lisa extra och pluggar företagsekonomi. Lisa jobbar vidare och efter 3 månader ska ett mindre projekt dras igång. Igen kutar Lisa in till chefen. ”Du, det här projektet. Det är precis lagom stort för mig, tycker jag. Jag läser företagsekonomi så jag kommer fixa budget-biten och jag har ju den där projektledarutbildningen du vet… Det är ju bra att få använda den snarast så att kunskapen befästs.. så.. vad tror du?”

Så här går en karriär till. Så fylls ”väskan” och den blir tyngre och tyngre. Ju tyngre den är ju högre upp kan Lisa vandra. Så har det funkat för män i alla tider och så ska gälla för kvinnor.

För att något ska vara könsdiskriminering, så ska Lisa inte få(officiellt eller inofficiellt) vandra i trappan lika lätt som män som har samma tyngd i sin väska.

Om Lisa har mindre(eller annat) i sin väska är det inte diskriminering.
Om Lisa väljer att stanna på trappsteg nr. 3 för att hon är nöjd där, så är det inte diskriminering.

Dom här sakerna som stoppas i väskan är mätbara, det är det som kallas CV. Men att bygga upp ett CV med tyngd tar tid. Livet är en livslång skola, därvid kan ålder man anställs på en viss befattning användas som ett indicium.
Det är dock inget bevis, för hur välfylld väskan blir beror på hur driftig man är. Som du märker är Lisa ”på”. Hon hugger, hon SKA upp.
Därför är ålder att beakta som en fingervisning på att det finns orsak att gräva djupare i frågan, ”är kvinnor strukturellt könsdiskriminerade?”

Men om vi tittar oss omkring, så ser vi idag kvinnor knappt torra bakom öronen, ha befattningar i yrkeslivet som tidigare bara fåtts av individer med gedigen arbetslivserfarenhet. (ett ex. jag roat mig med att räkna på, Annie Lööf är 28 år. Tidigare på hennes plats har i medel varit 50,4 år vid tillträde. Det faller på sin egen orimlighet att hon som avslutade skolan 2003 hunnit skaffa en lika tung väska som hennes föregångare hade. Garanterat finns där andra lämpligare kandidater som diskriminerats för att partiet ville ha en kvinna.)

jag vet att du är tokig, det står så i ditt namn
Du har helt kopplat mitt nick. Några tolkar det som Nin-ni-tok-an i nån asiatisk variant. Den delen av mitt nick är vald för att väga upp en annan del av min personlighet som inte syns hos ”debattören Ninni”. Här är jag ytterst seriös, det är jag inte privat.:)

Tillskillnad från majoriteten, så är jag ”tokig nog” att inte grunda mina åsikter i mediabrusets budskap eller en ”genusforskning” alla pratar om men ingen någonsin visar upp. Jag gräver till jag hittar svar, där hittar jag mina åsikter. Tokigt va?

Det här jag talar om är gjort, den jag har läst är dock gammal idag.(Det är därför jag frågar efter källor, jag kollar mer än gärna nyare uppgifter för att sätta mina åsikter under lupp igen.) Detta var en av de första saker jag ramla på som fick min feministiska övertygelse att börja krackelera. Där hade man tagit hänsyn till ålder, utbildning och arbetstid. Slutsatsen i den var att kvinnor inte är strukturellt diskriminerade utan gjorde andra val.
Här har du en sådan undersökning jag letade upp just nu, det är dock inte just den jag läst tidigare. Den har jag dessvärre inte kvar.

Så återigen, ingen _riktig_ diskriminering av kvinnor existerar i Sverige. Då är frågan, blev feminismen klar 2009-01-30? /…/ bara jag som inte är uppdaterad?
Helt korrekt, börjar ljuset tändas?
Feminismen var dock klar någon gång 1985-1990(typ efter ”kvinnor-kan” mässorna), så du ligger långt efter i din uppdatering.;)
Hade den då ersatts av jämställdism, hade vi aldrig hamnat i denna mycket tragiska och grymt allvarliga situation  vi har idag.

Finns det inte något som kan kallas “strukturella problem”?
Ja, det gör det, anser jag. Jag sa att Lisa var en påhittad person. Det var lite halv-lögn, jag erkänner. Lisa var mer eller mindre jag på 1990-talet. Det här att ”ta sig plats”, att gå in till chefen och säga ”det här vill jag. Fixa det”, det är ytterst okvinnligt beteende. Det ligger i den kvinnliga könsrollen att vara ”snäll och timid” och ”vänta in hjälp/tillfälle/erbjudande”. Det är problematiskt för kvinnor som vill göra karriär om de har sådan personlighet. Vad gör nutidsfeminismen åt detta? Jo, kvinnor ska ”lyftas fram”/”kvoteras in”!(dvs få platser där väskan de bär inte gör individen mest kompetent för uppdraget resp inte lära sig “ta plats”. Jmf gärna med nutidsfeminismens föregångare feminismen då var det “kvinnor kan” som gällde.)

Jag blir så imponerad!*fett not*

Feministisk ideologi kontra vetenskap, del 4a II(5).

Del 4a, upplaga 2; Feminismen – en moralpanik?

På begäran har jag nu utvecklat mitt tidigare inlägg om moralpanik. Detta inlägg är långt och tungt? Vill du läsa en lättare variant av samma sak återfinns upplaga 1 här.

Inledning

Tänk dig en tavla som är 4 m hög och 6 m bred. Du står framför denna tavla, helt intill så nära att din näsa snuddar tavelduken. Kan du se tavlans motiv?

Det är lätt att se att det är korkat att kvinnor inte fått rösta eller får köra bil i Saudiarabien eller se galenskapen i en religiös sekt du inte tillhör. Vi förundras över att häxor kunde brännas på bål, att nazismen i Tyskland kunde få med ett helt folk, att inte folket spärrade vägar med demonstrationer för att förhindra slavhandeln. Men det är inte alls konstigt egentligen.

Sociala fenomen som händer/hänt långt bort (i tid eller rum) är som tavlor vi betraktar på avstånd. Då är det lätt att se “tavlans motiv”. Det är när vi ska försöka se sociologiskt på vår egen samtid och kultur det blir svårt. Det är då vi alla står med näsan tryckt mot den stora tavlan.

I slutet av förra seklet var jag själv en övertygad feminist. Av flera olika orsaker så började jag att ta några stapplande steg bakåt från denna “nutidsfeminismens-tavla”. Och det var inte utan ett sting av sorg jag upptäckte att motivet på tavlan inte alls höll måttet.

Vad är en moralpanik?

Den sociologiska termen moralpanik grundades av S. Cohen i hans studie om “Mods and Rockers“[1]. Det innebär ett samhällsfenomen där samhället upplever ett hot ifrån en mer eller mindre inbillad fara. Att det föreligger en diskrepans mellan upplevt hot och verkligt hot i en viss fråga är det som kännetecknar en moralpanik. Häxbränningen och judeförföljelsen under nazismen är dom mest kända ur ett historiskt perspektiv. Men det behöver inte vara så stora saker, perioder där det i samhället förekommit plötsligt upplåsta och hetsiga debatter kring olika “faror för barn” tex. dataspelsvåld är också moralpaniker.

En moralpanik känns igen om man studerar beteende inom fem olika samhällsarenor(Goode E, s 23-27) samt identifiering av två moralpaniks-kännetecken(additional features) (Goode E, s 27-28).

Två moralpaniks-kännetecken

1. folk devils
   Någon grupp(eller några grupper) i samhället pekas ut som ett allvarligt hot mot en värnlös grupp, vanligen barn eller/och kvinnor.
2. Känsla av katastrof(disaster mentality)
   Allmänheten upplever att det är en allvarlig situation och att “något måste göras”(vanligtvis hårdare lagar) för att rätta till denna allvarliga situation.

Fem samhällsarenor

1. Media
   Media är en av de viktigaste, kanske den viktigaste, arenan för att bedöma om det är en moral panik vi har för handen. Media återger beskrivningar av fenomen som inte står i proportion till hur det verkligen ser ut eller på annat sätt ger en förvridning av fenomen för att förstärka bilden av folk devils som Hotet med stort H. Folk devils utmålas till monster och ”den värnlösa gruppen” som svaga offer med ett dramatiserat språk. Medias roll i moralpaniker kan jämföras med en liknelse med eld. Dels har media ekonomiska motiv att starta upp moralpaniker men också att hålla lågan brinnande, ju mer intensivt låga brinner ju mer cash till kassan.
2. Allmänheten
   Det budskap som förmedlas av framförallt media utförs som jag skrev ovan med ett dramatiserat och retoriskt språk som slår an på känslosträngar hos allmänheten. Genom att slå an på känslosträngar går budskapet så att säga ”förbi vår hjärna, rakt in i vårt hjärta”. Vi går på lögnerna! Det är en helt hållet mänsklig reaktion att vilja försvara ”den svaga” mot det upplevda hotet i en moralpanik.
3. Law enforcement
   
4. Politiker och lagstiftare
5. Action groups/social movments
   I moralpaniker startas aktionsgrupper med syftet att komma till rätta med det upplevda hotet och/eller rädda/hjälpa ”den svaga gruppen”. Här har vi tex. ROKS. Ledarna för dessa grupper kallas moralentreprenörer (Howard, 2006) och dessa har(tillsammans med många andra grupper som har ”hotet” som levebröd) oftast ekonomiska motiv för att underblåsa moralpaniken. (Kolla gärna hur dessa grupper finansieras. Vad innebär det för dessa om vi genomskådar fenomenet?) Hit hör även ideella grupper, så som olika feministgrupper.

Moralpanik är i sin natur plötsligt uppblommade, intensiva och hetsiga samt hastigt övergående. Här bör ni reagera med ett ”Aha! Hur får du ihop det med nutidsfeminismen som du påstår föddes för längesen?!”

Media

Ett grundfundament för hela nutidsfeminismen skapades, menar jag, av radikalfeminismen och könskriget. Där lades grunden för det skyldiga könet – mannen och det lidande könet – kvinnan.
Detta grundfundament underhålls kontinuerligt av en serie av underliggande moralpaniker som alla syftar till att bibehålla demoniseringen av mannen och offergöradet av kvinnan (eller/och barnet). Vi har bland dessa underliggande moralpaniker tex. pedofildebatten, pornografidebatten, prostitutionsdebatten, ”mäns våld mot kvinnor” löneskillnader, hemmafrudebatten*, ”objektifiering av kvinnan”*, ”kvinnor hindras i karriären”*, ”olika vård för könen”** osv.

Alla dessa debatter har tre saker gemensamt:
1. Folk devils är män och de utgör ett hot mot kvinnan eller/och barnet.

2. De är som tändstickor, de antänder hastigt, brinner intensivt och dör ut lika plötsligt som de tänds.
Språket i media är dramatiserat ofta slogan-likt, som ex.

• ”köpa en kvinnas kropp”(hon går alltså hem utan sin kropp, eller?),
• ”pornografi är teorin, våldtäkt praktiken”(belägg för detta?)
• ”porr är kvinnokränkande”(varför kränks isf inte männen?).
• ”gå i kvinnofälla”(Stackare som inte begriper att undvika fällor)

Sen kan samma tändsticka blossa upp igen i en lika överhettad debatt vid ett senare tillfälle. Det här antändandet sker ofta utan att det finns något som förändrats i samhället som är orsak till denna plötsliga uppflammande debattlåga.

3. Går man in och studerar vetenskapliga skrifter och/eller statistik över fenomenet(eller på annat sätt studerar fenomenet, tex. genom att lyssna till kvinnor som ”gått i kvinnofällor”) så framträder en solklar diskrepans mellan framställningen av media/debatter och det vetenskapliga/kvinnornas egna ord för sina val.[2]

Dessa punkter ovan är alla det urtypiskt mönstret för media(vilket i sin tur ger debatterna) i det sociologiska fenomenet moralpanik.

Allmänheten

Poängen vad gäller allmänheten i en moralpanik är att “vi går på lögnerna”. Jag fick en häftig “aha!-upplevelse” när jag läste Moral Panics och jag vill förklara utifrån den. En del av boken handlar om moralpaniker kring droger.
Det står:

”Why didn’t editors, reporters, or readers ask how many LSD users and in what proportion “went crazy,” jumped off buildings thinking they could fly..”
(Goode & Nachman, 2009, s. 80)

Jag ”bara visste” att det är överhängande risk att man hoppar från balkonger av LSD. Min ”bara visste-kunskap” angående LSD insåg jag först när jag läste boken våren 2010 att jag fått från en moralpanik. Denna LSD-moralpanik utspelades i media ca fem år före jag föddes!
Jag var så övertygad att jag visste detta att jag aldrig ifrågasatt eller någonsin skulle få för mig att ifrågasätta denna ”kunskap” om jag inte snubblat över denna text.

Nutidsfeminismens grund, dvs ideologin, bygger på en rad axiom. Dessa axiom grundar sig på “kunskap” införskaffad av moralpaniker på samma sätt som min ”kunskap om LSD”. När man ser sig omkring i sin omvärld med denna “kunskap” i bakhuvudet kommer man att betrakta samhället med glasögon som är mer eller mindre färgade av dessa moralpaniker. Då tolkar man sin omvärld utifrån ”sin kunskap” och läser då in en falsk bekräftelse i det man ser.

Det är därför man som feminist i dagens samhälle bör försöka backa från ”nutidstavlan”.

Jonna
Jonna är en kvinna som, liksom jag själv är ex. feminist. Helt nyligen backade hon från nutidstavlan. Jag vill använda henne som ex. på före och efter man “backat från tavlan”.

Jonna visste att hon som feminist hade rätt, feminismen var ”något bra” och därmed var de som är kritiska mot feminismen ”något dåligt”. Hon använde versaler, skrev nonsens istället för argument, gjorde personliga påhopp och kallade tex. jämställdister för “grabbslem”. Det gjorde hon ungefär fram till detta inlägg på Genusnytt. (kolla gärna bakåt i tiden för att få en bild av Jonna-före-uppvaknandet.)

Jonna blev lite tystare ett tag, sen plötsligt en kommer hon in och säger följande(citaten återfinns här):

“Jag har gått igenom Pärs bägge böcker nu och får nog erkänna att jag haft en lite skev bild innan av jämställdheten i vårat avlånga land. /…/

Jag ber om ursäkt för mina utbrott förut till alla som kommit i skottlinjen för mina bordusa påhopp. Ska inte göra om detta igen.”

Vad var det som hade hänt? Varför denna förändring?

“jag bestämde mig för att bevisa att ni har fel, så jag började lusläsa Ströms böcker, men tja, det gick inte som jag tänkt mig.”

Jonna skriver vidare:

“Skulle vilja säga att mina djupt rotade åsikter fått sig en rejäl käftsmäll med Ströms böcker. Fattar inte vad de var som fick mig att INTE läsa dom förut.”

Det som gjorde att Jonna inte läst böckerna eller lyssna på vad vi faktiskt försöker förmedla tidigare är just att nutidsfeminismen är ett resultat av en urtypisk moralpanik (eller snarare en mängd små sammanhängande moralpaniker).
Då har allmänheten i samhället djupt rotade åsikter i frågan som gör dom helt övertygade om att dom har “sanningen i hand”. Man upplever därför att man inte behöver lyssna på “dom som inte håller med”. Tvärtom anser man ofta att “dom som inte håller med” bör tystas/cencureras.

Vad säger Jonna mer?

“…började djupläsa Pär Ströms böcker plus kollade källorna närmre. Helt otroligt att media mörkar detta. Men förvånad att feminister vill få oss att INTE läsa dessa böcker är jag inte. Här kommer sanningen fram steg-för-steg.”

Law enforcement och Politiker och lagstiftare

I detta tänker jag bara orda mycket kort. Här sker en omorganisering i samhället för att ”bekämpa hotet”. Kännetecknande spår av moralpaniker i denna del är fler och hårdare lagar.
”The role of sexuality in moral panics calls for close attention” (Goode & Nachman, 2009, s. 19)

Så kolla i synnerhet lagändringar och riksdagsmotioner inom området sex och pornografi i synnerhet mellan ca 1990-2010. Vilka lagändringar syftar till att ”skydda kvinnor och/eller barn” från ”hotet mannen”? Hur väl underbyggda av fakta är dessa nya lagar/motioner? Utgör lagen i sig ett hot för vårt samhälle alternativt en försämring för de individer som lagen är tänkt att skydda? Hur ser lagen ut kontra forskning om fenomenet som kriminaliseras?

Action groups/social movments

Det är här nutidsfeminismen återfinns (och alla andra tex. massor olika kvinnojourer). Det finns en bredd inom nutidsfeminismen, som jag inte blundar förr eller försöker förneka. Men det är bara varianter på mer eller mindre omfattande påverkan från moralpaniken.
Det finns några olika typer av moralpaniker, lite beroende på var de uppstår och hur dom hålls igång.  Idag anser jag att moralpaniken styrs av eliten och media, som tjänar stora pengar på den. Men den underhålls också av ideella krafter ända ner till den enskilda feministen.

Slutsats

Bland social movments återfinns en mängd individer som jag brukar omtala som “goda feminister”(se här, här, här och här), som tror på sin sak och vill skapa en bättre värld. Tror fan att man blir piss-förbannad när det kommer såna där “jämställdistsvin” och klagar på ens goda gärningar för att dom inte begriper bättre eller är mansgrisar som gnäller för kvinnor också får makt.

Tyvärr så har det hittills inneburit att man bemöter våra åsikter ur ett “jag ska fan hitta fel“-perspektiv inte ett “försöka förstå budskapet och väga det mot min egen övertygelse/argument/fakta“-perspektiv. Sociala fenomen är för komplext för att göra 100% skottsäker mot den som är ute efter att leta fel. Och ingen av oss skriver en doktors-avhandling i ämnet.

Men en sak är då helt säker, i en moralpanik kan du inte lita på “sågning”(se jämställdisters åsikt om denna kritik i kommentarer här) utförd av “grannen” ens om denna har en “fin titel”. För dessa individer letar fel, då de är påverkade av samma moralpanik och därför “vet” att dom har rätt.
Vill man ta ställning(eller testa sin nuvarande åsikt bärighet) i en moralpanik måste man själv:

• lyssna på “dom som inte håller med”
• försöka förstå vad de förmedlar
• väga argument mot argument, källa mot källa
• och sen se vilket som väger tyngst

så kommer man slutligen fram till, inför sig själv, vilken ens åsikt är.

——

Litteraturförteckning

Goode, E., & Nachman, B.-Y. (2009). Moral Panics –The Social Constuction of Deviance, 2nd ed. Wiley-Blackwell.

Howard, B. (2006). Utanför – Avvikandets sociologi. Lund: Arkiv Förlag.

---

[1] http://books.google.com/books/about/Folk_devils_and_moral_panics.html?id=K9OxSYJQGXwC

[2] ** vad gäller sjukvård så har jag inte grävt i den.
I de två sakfrågor som är markerade med * så har jag inte hittat forskning och fakta. Där har jag försökt att bilda mig en åsikt i frågan genom att göra egna analyser.
Alla dom andra debatterna har jag grävt i och slutsatsen är densamma i alla dessa; “det är moralpaniker vi har för handen”.
Jag har ingen referenslista rakt upp och ner, men ämnar att göra ett inlägg som är en sammanställning av källor längre fram. Är det något speciell du vill ha på stående fot bara fråga ska jag omgående kratta fram det.
Om du inte vill fråga i kommentar maila mig på mina.tankar11@gmail.com för detsamma

Mammor – försvara era söner!

Turteatern ska göra en skolföreställning. Det “klassiska konstverket”(enligt teaterproducenten) bakom är SCUM-manifestet av Valerie Solanas.

Kort var Valerie Solanas en individ vars mycket tragiska liv gjort henne psykiskt sjuk och med ett vansinnigt manshat. Det “klassiska konstverket” SCUM-manifestet(Society for Cutting Up Men), spyr ut hennes manshat där män bl.a. är en biologisk olycka.

Teaterproducenten skriver: ” Det är en föreställning för vuxna och unga, vi har aldrig hävdat att den är lämplig för barn.”
Inte barn, men tydligen är det okej att tvinga på manshat och könsdiskriminering på våra ungdomar av manligt kön i skolan?! I ungdomen är man ju så trygg och förstår precis hur “kul” detta hat är?!
Det görs dessutom av våra skattepengar!

Många av mina jämställdist-vänner har skrivit om detta, det som behöver sägas är redan sagt. Därför tänkte jag göra det enkelt för mig och bara låta dessa tala genom att länka er vidare.

I synnerhet vill jag rekommendera Per Billings inlägg “skolbarn ska titta på våldsamt angrepp mot manligheten”
Läs även kommentarerna. Fundera över hur det slår mot bara pojkar, i synnerhet mot en grabb i ungdomen  som redan är otrygg, att diskrimineras i handling och tvingas lyssna på att han “är en biologisk olycka” pga sitt kön.

Pär Ström skriver här
Matte Matiks skriver här
Ann-Mari skriver här

Mödrar, stå upp för era söner!
Det räcker nu!

Feministisk ideologi kontra vetenskap, del 4b(5).

Del 4b; Könsroller

Inledning

Könsroller, problematisering av könsroller, könsdiskurs, påverka könsroller..
Vad betyder dessa? Vad är det som åsyftas?

Könsroller är som en ram av moral som styr hur en individ av detta kön bör uppträda. Det är ett nätverk av normer som anger vad som ska anses vara olämpligt eller bra/fint vad gäller yrkesval, livsval eller beteende för en individ av det könet. Den här ramen passar oss, som individer, olika bra eller dåligt eftersom vi har varierande inre biologiskt kön. För den som av naturen är en “inom ram-person” är könsrollen(eller andra diskurser/normer) mer eller mindre osynlig.

Det är först när man tar ett steg utanför  sin könsroll som den blir ett problem, då kommer den sociala bestraffningen som ett brev på posten. Och gud nåde den som ställer sig helt utanför ramen. Då har vi inte längre bara sociala regler, här återfinns styrning av fru Justisia. Den sociala bestraffningen(och dessa juridiska moral-lagar) har i syfte att få individer att hålla sig inom ”sin” ram. Det är med hjälp av social bestraffning och social belöning som vi formas från tidig barndom till att pressas in i ”vår ram”.

För att göra detta mer konkret vill jag kort förklara utifrån från mitt eget liv.

Jag är och har alltid varit en “pojkflicka”. (Den korrekta termen är tomboy eller tomboyism. Det är dock en term jag själv undviker då jag av flera orsaker anser den  är olycklig bl.a. för att den slutar på “boy”. Min könsidentitet är kvinna. Jag, liksom alla som träffar mig, upplever mig som kvinnlig.)

Jag fick smeknamnet ”Claes Klättermus”, när jag var 6 år, för jag lekte tarzanlikt med pojkarna i träden. Först blev jag stolt, jag trodde det betydde ”så duktig du är på att klättra”. Snart insåg jag dock att jag, inte pojkarna, fick kommentarer när jag gjorde ”pojksaker”. Jag var ju inte bättre än pojkarna, bara lika. Pojkarna fick aldrig höra något för våra lekar, det var bara jag. Och då förstod jag med tiden att kommentarernas egentligen betydde: ”Så där gör ju inte en flicka, Ninni”

Den här socialiserings-metoden är fruktansvärt effektiv. Långt upp i vuxen ålder  försökte jag anpassa mig för att passa in i “kvinno-ramen”, på bekostnad av mitt välbefinnande. Dels genom att faktiskt försöka tvinga mig själv till att uppskatta det som låg i min könsroll dels genom att sätta upp en mask/spela teater, för att dölja pojkflickan och alla de “fel” jag hade. Ett annat sätt att uttrycka detta är att jag mer eller mindre “levde i garderoben”, jämförbart med när homosexuella i ett historiskt perspektiv försökte leva lyckligt i en hetero-relation.

Könsroller

I ett historiskt perspektiv var kvinnans könsroll “hemmafrun”. En gift kvinna skulle vara hemmafru, ett val som naturligtvis inte passade alla (eller ens den övervägande majoriteten?) kvinnors önskemål. Det är inte utan att jag känner beundran inför historiska kvinnor som Amelia Earhert eller för den delen män som Pär Ström och Glenn Forrestgate. Dessa tre är exempel på individer som på olika sätt öppet trotsade/trotsar sin könsroll(vilken är bunden till en viss kultur). Det krävs en god portion med mod för detta.

Feminismen(och dess föregångare) gjorde under perioden sent 1800-tal till ca 1985 ett storslaget arbete för kvinnors frigörelse. Under denna tid breddades kvinnornas könsroll så att en kvinna kunde välja att leva sitt liv efter den individ hon var. Gå i byxor eller klänning? Hemmafru, sekreterare eller ingenjör? Leka som flickor oftast gör eller inte? Många nya dörrar öppnades för kvinnor att välja under denna period. Med kvinnor-kan-mässorna under 1980-talet förändrades även våra inre spärrar i form av värderingar och arv som möjliggjorde för oss som var ungdomar under denna tid att faktiskt med enkelhet välja dessa nyöppnade dörrar. Under denna period var könsrollsramen för kvinnor så bred att det var lika lätt för en kvinna att välja en ingenjörsutbildning som traditionella kvinnoyrkesutbildningar.

Nutidseminister säger sig ofta vilja motarbeta könsroller. Jag säger att vi måste motarbeta könsrollers tvingande effekt. (Då himlar gärna feminister med ögonen och tror/anser att “det är ju det vi menar”. Det spelar ingen roll vad ni feminister menar, när det inte är det ni gör.)

Nutidsfeminismen hänvisar till patriarkatet, dold könsmaktordning, glastak och en mängd andra slags hitte-på-ord. Utifrån dessa rättfärdigar man då att göra åtgärder för att bekämpa dessa onda fenomen(alltså hitte-på-orden ovan) som man tror på.
Åtgärderna är av olika slag, låt oss titta på några av dessa:

• “Lyfta fram duktiga kvinnor”
  Vilka är dessa “duktiga” kvinnor? Jo, det är kvinnor som valt en väg som i ett historiskt perspektiv var “mansroller”. Det sänder ut signalen att för att vara duktig som kvinna så ska man välja traditionellt manligt vilket medför att andra val gör att kvinnan är o-duktig. Vem vill inte vara duktig?
• Kvotering:
  Kvinnor ska kvoteras in i dessa yrken traditionellt manliga yrken.
  50/50 är jätteviktigt(Ännu ett nutidsfeminismens många axiom. Varför är fördelningen män/kvinnor viktig? Statistik som påvisar detta, tack. Er tro får ni ha i kyrkan.)
  Våra värderingar har förändrats så till den milda grad att kvotering tom görs i studentkorridorer.(Jag förstår inte alls varför kön är en viktig faktor för ett uppdrag som inte utförs med könet, än mindre varför är det viktigt där.) Och denna diskriminering görs utan någon eftertanke på hur det diskriminerar männen eller vad det medför för konsekvenser för samhället när man sänker inträdeskrav och liknande för att kunna få till ett jämt utfall.
  Detta sänder dessutom ut signaler som påverkar våra värderingar/vår syn på andra och oss själva. I detta fall att kvinnor inte på egen hand kan ta sin plats och att män är vidriga. Kvinnor är ena offer som måste hjälpas eftersom dom naturligtvis vill vara inom mansdominerade i lika stor utsträckning. Det bidrar också till en syn som säger att den kvinna som inte ser till att livet är delat i 50/50 är “förtryckt av de hemska männen”.
• “Kvinnofällor“
  Slutligen har vi “kvinnofällorna” tex. föräldraledighet som inte delas 50/50, hemmafru-rollen och kvinnlig prostitution. Det här signalerar att dessa val görs av kvinnor som är “loosers” och dom måste vi ju rädda för dom begriper inte sitt eget bästa.
  Detta smittar av sig till intilliggande yrken tex.  vård och omsorg, där kvinnorna blir lite halv-loosers.

Genom dessa åtgärder, som kostar ohyggliga mängder skattepengar, har nutidsfeminismen förintat den bredd på kvinnlig könsroll som feminismen historiskt lyckades skapa. Nutidsfeminismen har åter gjort den kvinnliga könsrollen snäv(hemmafrun är utbytt mot karriärskvinnan/offert) och tvingat över kvinnornas könsroll mot det traditionellt manliga, varvid det traditionellt kvinnliga blir allt mer o-fint. (Och så tror man man ska få in män på förskolan?! Lycka till!)
Pga de biologiska skillnaderna, som idag är väl dokumenterad vetenskap, mellan kvinnor och män som grupp har lever långt fler kvinnor idag med en social konstruktion kring vår könsroll som passar deras inre biologiska kön dåligt.

Att motarbeta könsrollers tvingande effekt.

För att motverka könsrollers tvingande effekter är första steget att identifiera en könsrollsproblematik. Det gör man genom att ställa sig frågor så som:

• Vilka val är svåra att ta för kvinnor/män av idag?
• Vilka val medför social bestraffning för kvinnor/män?

En feminist på Pär Ströms sida skrev så här:
“Vad gäller kvotering tror jag att kvinnor har svårt att nå vissa positioner i samället (t ex höga chefspositioner i näringslivet) för att där sitter män som väljer in andra män. Därför tror jag att kvotering kan behövas som en tillfällig lösning.”[min kursivering]

Återigen: Tror gör man i kyrkan!
Om man ska göra åtgärder som är såväl kostsamma som diskriminerande ska man veta. Det finns sätt att undersöka sånt. Om det hade varit så att  “kvinnor har svårt att nå vissa positioner i samället”, så syns det tex på högre medelålder och/eller högre kompetens för kvinnor jämfört med män i en viss position i samhället.
Den dagen feminister visar på sådan statistik ska jag lyssna och undersöka den noga, i total frånvaro av densamma så tror jag på det jag ser. Och det är det omvända att kvinnor har lättare att nå nämnda positioner. (Ett ex. Annie Lööf är 28 år, en snabb koll visade att hennes föregångare var vid tillsättning som näringsminister i medel 50,4 år och de hade bättre kompetens för yrket.)
Problemet med feminismen är just att man gör åtgärder baserad på en tro som är att betrakta som vetenskapligt motbevisad.

Det finns ett problem där feminister och jämställdister tycks mig vara helt ense om en könsrollsproblematik. Så här skriver Sofia Capel hos Pär Ström:

“Ang mansrollen, om du skulle få för dig att misshandla din man så skulle han lida av sin roll då, konstaterat både här och på feministbloggar, män förväntas kunna försvara sig mot kvinnors våld och inte vara offer i mångas ögon (t ex macho-poliser)”

Eftersom vi tycks vara ense anser jag mig inte behöva styrka att detta är en problematisk bild i männens könsroll. Vad vill jag att vi(som samhället) gör för att motverka denna könsrollsproblematik?

Steg 1. Det heter “Våld i nära relationer”
Vi måste börja med att städa upp efter en lång tids indoktrinering av nutidsfeminismen. Genom att använd sig av slagdänger som ”kvinnors våld mot män”, ”har du slutat slå din kvinna?” så har nutidsfeminismen lyckats förvärra denna situation för männen. Det får utsatta män att tro dom är ensamma eller att det är fel på dom, för vi ”vet” ju alla att det är män som slår kvinnor.
När man möter ”kvinnors våld mot män” måste man envisas med att slänga statistik och fakta på den som uttalar dessa ord. Vi måste motarbeta detta genom att visa på att det heter ”våld i nära relationer.”
Om vi använder “våld i nära relationer” istället för “mäns våld mot kvinnor” (eller kvinnors våld mot män) så av-könar vi såväl gärningsman som offer. För inte spelar det någon roll vem som bankar upp vem, våldet är fel oavsett, eller hur?

Steg 2: Ge dessa slagna män förebilder att identifiera sig med.
Män som Glenn Forrestgate ser jag gärna att vi “lyfter fram” i samhället. Låt såna män få mediatid och plats. I synnerhet är det bra om det är “macho-män” för att motverka effekten det innebär för en man att bli slagen av en kvinna(han tappar sin manlighet och blir “lite kärring”)

Det här kommer att påverka våra värderingar så att även män kan vara offer och kvinnor kan vara gärningsmän. Så kommer vi åt problemet som Sofia Capel visar på.

Vad gör ni feminister åt detta?!
Pär ström visar här på hur totalt inaktiva ni är för att åtgärda denna mycket allvarliga könsrollsproblematik. I synnerhet är sökningen hos regeringens sida intressant, där får man:

• 0 träffar på sökning för “kvinnors våld mot män”,
• 11 träffar på “våld i nära relationer”
  Denna sökning gjorde inte Pär. Här har jag kollat om motionerna verkligen behandlar våldet ur ett könslöst perspektiv.
• 9 av dessa hanterar “mäns våld mot kvinnor”
•  1 är tveksam men lutar mot att vara en “mäns våld mot kvinnor”
• 1(en!) är könlös
• 0(noll!) behandlar “kvinnors våld mot män”
• 125 träffat på “mäns våld mot kvinnor”.

Det blir (minst) 134 “mäns våld mot kvinnor” mot 0 “kvinnors våld mot män”!
Så mycket mer intressant är det för nutidsfeminismen att slå fast myten att det är män som är slår kvinnor och därmed försvåra för män i denna situation än att jobba mot denna mycket problematiska könsroll. Imponerande!

Slutsats

Som jag försökt visa på så är det sättet som feminister väljer att agera utifrån sin religiösa övertygelse som jag vänder mig mot. Jag kommer återkomma till detta mycket mer på min blogg allt eftersom. Det är nämligen inget unikt för just denna könsrollsproblematik(man som utsätts för misshandel av kvinna). Det är ett genomgående mönster att nutidsfeminismen förvärrar (eller lämnar opåverkad) könsrollsproblematik pga att man utgår från en felaktig grund.
Feminismens sätt att agera är:

• diskriminerande mot män
• Sänker yrkeskompetens och därmed ett hot mot vår samhällsekonomi.
• förtryckande av kvinnor som “väljer fel”
• totalt verkningslös för att åtgärda “könsrolls-förtryck”

Notan är dock skyhög! Pengar som vi istället kunde lägga på hemlösa, barnfattigdomen i Sverige, vård skola och omsorg, lågavlönade och en mängd andra ställen där pengarna kommer till nytta.

De två första punkterna visar Pär Ström mycket bra tycker jag, så det lämnar jag åt honom. De andra två punkterna ämnar jag fortsätta visa på i denna blogg. För att föregå feministers kommentarer så vet jag redan att ni tror ert arbete ska hjälpa “såna som mig att vara den pojkflicka som jag är”. Jag ämnar att förklara varför ert arbete även för “såna som mig” blir en “hjälp” jag gärna avstår i senare inlägg.

Jag är HÖG!

Jag måste skriva ett totalt meningslöst inlägg och bara få göra en glädjevolt!

Vi har precis haft två hantverkare här hemma.
Jag bjöd på kaffe och vi(hantverkarna, jag, min man och son) satt och snackade om ditt och datt.
Av någon orsak som jag inte minns så sa jag “jag är politiskt intresserad och debatterar en del”

Då svarade den ena mannen:
“Får man fråga vad?”
“Jadå, det får man. Jag är jämställdist”

Då tändes jävlar-i-namma i mannens ögon och han sa: “Nu blir det intressant.” Och så började han debattera.
Jag lyssnade en stund och sen sa jag:
“Jag håller helt med dig. Du förväxlar jämställdism med feminism. Jag är antifeminist, jag tror på jämställdhet dvs. lika rättigheter, möjligheter och skyldigheter. Däremot bryr jag mig inte alls om lika utfall. kvinnor och män är lite biologiskt olika och det medför att lika utfall är ointressant. “

Sen diskuterade vi en massa olika sakfrågor så som föräldraledighet, yrkesval, löner osv. osv.

När vi stängde dörren efter dom så sa min son:
“Fan va du är bra mamma! Du låter som tidernas mest slipade politiker när du debatterar jämställdism.”

Och jag tycker bara det är så sjukt kul. Jag är helt HÖG nu.