Just another WordPress.com site

Detta inlägg handlar inte alls om genus eller jämställdhet alls. Detta är vad jag bär i mitt hjärta just nu och jag behöver få det sagt. Jag hoppas och tror att ni har överseende med mitt ”snedsprång”

För omkring två år sen fick en ung man slaganfall och föll i hop inför sin fru och sina två barn. I ambulansen och på sjukhuset fick han flera hjärtinfarkter och hans liv hängde bokstavligen på en skör tråd. Men Micke, så var hans namn, överlevde.

Hans liv var dock kraftigt reducerat. Från att ha varit en skämtsam man med ett socialt och aktivt liv satt han, numer, ensam  i en lägenhet, beroende av hjälp för att klara det mest banala. Han hade svårt att kommunicera och mycket begränsad rörlighet. För några dagar sen valde Micke att lämna oss och vi alla förstår hans val.

Men varför måste Micke och andra i hans situation tvingas att vara ensamma i denna stund? Jag vet inget om hur Micke hade valt om han hade haft ett val, men själv hade jag i motsvarande situation velat avsluta mitt liv med mina närmsta vid min sida. Hur kan vi, i ett samhälle på 2000-talet, vara så inhumana att vi inte ger dessa människor möjligheten att välja att ha sina nära vid sin sida? Hur kan vi vara så inhumana att vi inte erbjuder aktiv dödshjälp? Hur kan vi som samhälle vara så vidriga att vi tvingade Micke att vara ensam?

Hemska, hemska samhälle!

R.I.P Micke.

Go, girl, go!

Ni måste bara läsa denna, av Rocki!

Det är humor i min smak!

Till Eva

I en diskussion angående kvinnospecifika satsningar så fick jag några frågor jag inte hade tid att svara på då. Så nu tar jag upp den bollen. Jag vill börja med att försöka sammanfatta diskussionen.

För att få åskådliggöra varför det är fel med könsriktade specialsatsningar så skrev schmucken en liknelse:

Du har en låda som rymmer 100 bollar.
85 av dem är svarta.
15 av dem är vita.
Låt oss säga att du vill uppnå 50/50 förhållande mellan svarta och vita bollar (absolut jämlikhet, millimeterrättvisa).
Du måste då ta bort respektive lägga till ett antal bollar.
Den ena sortens boll på bekostnad av den andra, alltså för att kunna lägga till – positivt särbehandla – 35 vita bollar måste du ta bort – diskriminera – 35 svarta bollar.

Som Eva formulerade om så här för att visa sina åsikter och tankar:

En lådägare har en låda som rymmer 100 bollar. 95 av dem är svarta och 5 av dem är vita. Lådägaren vill på sikt – när några svarta bollar flyttar till en annan låda eller går i pension – ha fler vita bollar i lådan. Men lådägaren tycker att det är svårt att hitta vita bollar och vill därför uppmärksamma unga vita bollar på att det här är en kul låda. För att vara extra tydlig, lådägaren rekryterar bara bollar som har rätt kompetens för att ligga i lådan.

Tycker du att lådägaren måste gilla läget, dvs om det en gång har varit proportionen 95/5 så ska det alltid vara 95/5?

Diskussionen är intressant och saklig, läs den gärna här

Eva skriver i sin sista kommentar till mig bland annat:

Problemet är nog att du och jag ser på IK-programmet på så olika sätt. Jag uppfattar att du tycker att det är ”hjälpprogram för flickor”, medan jag ser det som en avancerad rekryteringskampanj. Och att den inte vänder sig till pojkar är väl för att de söker sig till industrin i alla fall.[min markering]

Just så! Och i det gör man, menar jag, ett grovt misstag, man litar på att de svarta bollarna kommer finnas tillgängliga hur dessa bollar än hanteras(här: diskrimineras) av samhället/företagen. Problemet är att hela samhället agerar så här!

Det vi säkert alla är ense om det är att hurvida bollen är svart eller vit är oviktigt. Det viktiga är att fylla lådan med så många bollar som möligt, som har rätt egenskaper/personlighet för det framtida uppdraget, oberoende av bollens färg. Låt mig då modifiera liknelsen genom att lägga till min hypotes. Det är en hypotes som grundar sig i den bild jag fått av att läsa biologisk forskning kring våra könsskillnader. (Jag säger alltså inte att det är så här, jag säger att det verkar vara så här. Ingen vet säkert.)

Som vi alla vet är fräknar vanligast på personer med rött hår, det innebär inte att icke-rödhåriga aldrig är fräkniga det är bara mindre vanligt. Det finns alltså ett genetiskt samband mellan rött hår och fräknighet. I påverkan av sol blir fräkninga personer mer fräkniga.
Låt oss symbolisera ledarskapsegenskaper med fräknar.

Det vi då vill är att så många av bollarna som möjligt är så mycket fräkniga som möjligt. Lådans uppdrag är att vara solen som får fräknarna anrikas på den fräkniga bollen. Min hypotes lyder då:

Anlag för fräknighet är betydligt vanligare för svarta bollar än vita bollar.

Två frågor Eva ställde till mig som jag nu vill besvara:

1) Varför tror du att en del flickor i programmet är tveksamma?
Tveksam var ett dåligt ordval. Det jag menar är att genom att locka till sig kvinnor får man inte dit fler vita bollar med avgörande fräknighet, dessa kommer att söka sig till lådan av sig själv(precis som svarta fräkniga bollar), så länge dörren är öppen. Man lockar istället vita bollar med en ”lägre fräknighetsgrad”.

Varför?
Könssocialiseringe är en högst verklig process.

Tillåt mig citera jämställdhetsexperten Ingemar Gens: (Citering är gjord från talat språk, det är möjligt att den därför inte är fullständigt perfekt.)

– Jämställdhet i Sverige är att få dig [kvinnlig programledare] att ta den rollen som var klassiskt vikt för män förut. (cirka 18:47 in i programmet)

Det här trycket på kvinnor att göra ”det rätta”(läs: det traditionellt manliga) valet har pågått så länge jag kan minnas. Själv växte jag upp med ”kvinnor kan-mässorna” under 80-talet.

Vi alla är en produkt av arv och miljö. Och vår miljö, för oss kvinnor, är att hylla traditionellt manliga val, precis som man historiskt hyllade de traditionellt kvinnliga valet för kvinnor varvid kvinnor ”valde” traditionellt kvinnligt oavsett om det var förenligt med deras personlighet eller ej.

Jag är helt övertygad om att vi alla och samhället mår bäst om vi väljer utifrån vad som är rätt för oss som personer, då måste samhället hålla sig neutralt och varken presssa åt ena eller andra hållet.

Dessa val gör vi när vi är unga. Tjusningen med att bli äldre är att man skiter i vad som är ”det rätta” och hittar och följer sitt eget hjärta. Därför menar jag att ju mer vi lockar ”vita bollar till lådan”, ju fler bollar med en ”lägre fräknighetsgrad” kommer att hamna i lådan och dessa ditlockade bollar kommer följa sin egen personlighet när dessa blir äldre och då kommer dessa tacka nej till uppdrag i högre utsträckning.

2) Jag vet inte om jag riktigt förstår vad du menar med att män ska ”maka på sig”. Hur tänker du då?

Det är inte jag som menar, det är samhällsandan i vår nutid. Vi lever i ett samhälle där det är okej att i DN skriva så här:

Muslimer borde inte få handskas med samhällets pengar. Enligt min åsikt ska de inte heller bli betrodda med ansvaret för jordklotets framtid i tekniskt avseende. Det hela går så lätt överstyr.

Nej, visst nej.. det var inte muslimer, det är bara män man får hantera så. Män är ”det icke önskvärda könet” i vår samtid och kultur. Dom är problem. I skolan anses det att pojkarna har en ”antipluggkultur”(dvs det är fel på dom, inte skolan) som gör att pojkar misslyckas i skolan. Män utgör ett ”gubbvälde” som ska ”maka på sig”.

Jag menar att pojkars ökade misslyckande i skolan beror på denna misandriska nutidsanda! Det är skolan och samhället som är orsaken, pojkarnas resultat symptomen!

Den här samhällsattityden mot män som grupp kommer medföra, menar jag, att svarta bollar går en annan väg och skiter i den där lådan och hela samhället. Vi har som samhälle inte råd att hantera någon grupp så som män hanteras. (Utöver att det är osmakligt med sexism)

Feminism – Bra för barnen?

Jag skrev ett inlägg hos Pär Ström, som heter ”Feminismen – även för män?”.  Jag hade då tänkt att skriva där i tre delar, där denna är del två och den sista heter, förvånande nog  ;), ”Feminismen – bra för kvinnor?”. Nu har tant ångrat sig och vill ha det på denna blogg.
Så:

Inspirerad av en kommentar från feministen ”Sofies” kommentarer till ett inlägg på Pär Ströms blogg Genusnytt.
I detta inlägg kommer jag hantera perspektivet barn och barnuppfostran, för att i kommande inlägg bemöta samma citat ur perspektivet kvinnor.

”Min feminism är ganska inriktad på uppfostran av barn och förväntningar på människor baserat på deras könstillhörighet. /../ Orsaken till detta är att jag tycker att det är en konstig idé att vi ska uppfostra pojkar och flickor olika och prata olika med pojkar/flickor/kvinnor/män och samtidigt förväntar oss att det ska vara jämn fördelning i till exempel chefspositioner.

Visst är det så att vi hanterar pojkar och flickor olika på kollektivnivå. Men har du någongång funderat på om föräldrar med barn av samma kön hanterar sina barn lika?

Jag menar att vi uppfostrar barn ur ett individperspektiv(något jag önskar skulle bli än starkare), där vi utgår från pojke eller flicka som en typ av nollpunkt, men justerar hanteringen allt eftersom barnet visar sin personlighet. På grund av att pojkar och flickor, av biologiska orsaker, på kollektivnivå är olika, kommer det på kollektivnivå, se ut som om vi hanterar barn utefter kön.*

Det finns idag mängder med belägg för att pojkar och flickor, på kollektivnivå, är medfött olika och att denna olikhet medför en könssegregering i lekval/lekstil (samt det ovan nämnda att vi hanterar barn olika.)

Under en period behandlades blivande mödrar med hotande tidigt missfall med manligt könshormon. Snart upphörde man med detta, då det visade sig att de flickor som föddes av mödrar som fått denna behandling blev ovanligt ”besvärliga” och uppvisade maskulina tendenser (s.k. ”tomboyism”). [1]

Girls with CAH [Congenital Adrenal Hyperplasia, en sjukdom som medför att fostret kommer att utsättas för för mycket manligt könshormon under fosterlivet.] showed a pattern similar to that of boys: their playmate selections were more masculine than unaffected girls, they preferred a boy-typical play style and, in the conflict condition, chose playmates engaged in a masculine activity. These findings suggest that prenatal androgen exposure contributes to sex differences in playmate selection observed in typically developing children and that, among boys and girls exposed to high levels of androgens prenatally, play style preferences drive sex segregation in play.[2]

För att vara begränsad av stereotyper och könsroller krävs en komplex förförståelse om det sociala och kulturella livet. Barnet måste inte bara veta att ”jag är pojke/flicka”, det måste också veta att det förväntas att en pojke är si och en flicka är så. Det måste ha utvecklat inlevelseförmåga i vad en annan människa tänker/känner, det kallas Theory of mind.

Det är alltså en ganska komplex förståelse som krävs för att barnen ska vara ”köns-begränsade”. När har barnen kunskapen som krävs? Den kommer successivt och någonstans mellan 3-6 år har de vad som behövs. (Min teori är att maskuliniserade individer är senare i att koppla av flera olika orsaker)

En anekdot: Jag själv var 5-6 år när ”polletten föll” och det var vid en specifik händelse. Jag klättrade, som vanligt, i ett träd och en anställd vid min förskola sa: ”Sådär gör väl inte en flicka?”. Tiden därefter funderade jag mycket kring vad en flicka gör. Och jag lärde mig snabbt att smyga med det där som inte var ”rätt”. (Notera ”smyga”, jag blev det som med sociologiska termer kallas ”hemlig avvikare”. Jag blev inte ”flicka”, mitt ”flick/kvinno-genus” skapades inte, så som feministiska teorier menar.)

Redan i nio månaders ålder finns en signifikant skillnad mellan flickor och pojkar i playstyle[3], en kunskap som idag används för de barn som föds med osäkert kön. Det är långt innan de har den kunskap som krävs för att välja utifrån sitt kön. Och det beror på att pojkar och flickor – på kollektivnivå – är olika.

Därför går lego från en hotande konkurs till vinst när de nischar sina produkter utefter sina kunders önskemål. Ska vi inte låt barnen vara barn? Har vi vuxna rätt att sätta oss över de feminiserade flickornas lekval och döma ut dessa som  ”tröttsamt och väldigt stereotypt”?

En av feminismens stora namn, Simone de Beauvoir, myntade en av feminismens hörnstenar: ”Man föds inte till kvinna, man blir det”
Med den tidens kunskap, var det en förståelig teori. Den teorin har dock blod på sina händer och är sedan länge motbevisad[4]. Den skapar så mycket elände i samhället att det är hög tid att vi lämnar den och feminismen som helhet bakom oss.

——

* Här menar jag inte att det är något fullständigt och fulländat. Det är idag en blandning, dels utifrån kön dels utifrån individ, menar jag. Det är därför jag menar att individperspektivet behöver bli starkare. Ett individperspektiv kommer dock inte ta bort att det ser ut som vi uppfostrar utifrån kön, då medfödda könsskillnader kommer fortsätta ge detta sociala mönster(feministernas ”struktur”).

[1] Ekman, R. (2005 ). Stress : individen, samhället, organisationen, molekylerna, andra utgåvan. Stockholm: Liber AB. s. 86

[2] Pasterski, G. B. (2011). Prenatal hormones and childhood sex segregation: Playmate and play style preferences in girls with congenital adrenal hyperplasia.

[3] Rekommenderar den norska serien ”Hjernevask” i sju delar. En bra väg till denna är via Pelle Billings blogg.
Just detta tas bl.a. upp  i del 1, part 2 ca 3 min in i programmet. Men jag rekommenderar hela serien.

Som alla allmänbildade människor vet så befinner sig Venus närmare solen än vad både jorden och Mars gör, det innebär att venusianer löper mycket större risk för solsting än de av oss gör som kommer från Mars.

alternerande text

Venusianen Ninni odlar värmeslag

Särskilt när de utnyttjas sexuellt genom att sola nakna på det patriarkala glastaket. Detta är förmodligen anledningen till att Ninni verkar ha drabbats av akut värmeslag och för att sänka temperaturen på sin blogg med mer kyliga vindar från Mars därför inbjudit eders ödmjuke marsipan till att skriva här.

Eders Ödmjuke

Sagda marsipan är lätt igenkänd på nätet som dolf med sitt alltid lika inbjudande leende i sin logga. När som jag nu avklarat denna pinsamma nödvändighet av att presentera mig själv, låtom oss ge oss i kast med ämnet för detta inlägg: strukturer.

Pär Ström, Mansförbjudet och de dolda strukturerna

Ingen som är intresserad av jämställdhet, feminism och genusfrågor kan ha undgått att uppmärksamma utgivningen av Pär Ströms Mansförbjudet förra veckan. Flera bloggare så som Aktivarum och Billing har givetvis uppmärksammat den, och kravlar bara Tanja Bergkvist ut ur sitt ide kommer säkert hon också att ha en del intressant att säga. Ström blev inbjuden att debattera (inte presentera som brukligt är) sin bok i flera tv- och radioprogram, plus att den då behandlats (allt annat än ömsint) i krönikor, artiklar och ledare på alla större tidningar. Det bestående intrycket jag fått är att de feministiska förespråkarna inte är intresserade av att diskutera sakinnehållet i boken, utan koncentrerar sin kritik på att Ström skulle ha negligerat att ta upp och analysera strukturer, och då framför allt osynliga och dolda strukturer. En i mitt tycke lustig inställning, eftersom Ströms bok (som jag ännu inte läst, men beställt) specifikt enligt Ström själv behandlar formell diskriminering. Till det kan också tilläggas att Ström skrivit två tidigare böcker, Mansförtryck och kvinnovälde samt Sex feministiska myter där han granskar de icke-formella aspekterna av feminism och jämlikhet. Feminister talar om strukturer, och då specifikt dolda strukturer, medan Ström talar om formell diskriminering. Kanske det är dags att börja granska och reda ut begreppen.

Om du skall diskutera med mig, definiera dina termer

Ovanstående påstås komma från Voltaire. Det må vara hur det vill med den saken, men förvisso är det så att man måste vara överens om vad termerna man använder betyder för att det skall kunna bli en givande diskussion. Har man olika definitioner talar man helt enkelt inte samma språk. Lika illa är det om man inte har några definitioner alls, för då blir det fullständigt godtyckligt vad man läser in i varandras utsagor. Ett centralt begrepp som så gott som alltid dyker upp i diskussioner och debatter med feminister är struktur. Men sällan eller aldrig har jag sett någon riktig definition för detta begrepp. En brist som jag tänker försöka åtgärda här. Feminister kommer otvivelaktigt att nedvärdera och dissa mitt försök, vilket de är i sin fulla rätt att göra, men till dess att de själva faktiskt framlägger en hållbar, och begriplig, definition på ett av sina egna nyckelbegrepp reserverar jag mig rätten att klassificera deras användning av strukturer i debatten som rent flum och trams utan innehåll.

Vad är en struktur?

Struktur är enligt Svenska Akademins OrdBoks tredje definition: i fråga om ngt i naturen l. ngt levande l. den fysiska tillvaron l. universum l. fysiska fenomen o. d.: (karaktäristiskt l. konstitutivt l. grundläggande) sätt att vara uppbyggd l. utformad l. sammansatt av ingående (samverkande l. harmoniserande) beståndsdelar; (upp)byggnad; äv. om yttre form l. utseende (särsk.: kroppsbyggnad;

Ordet kommer längre tillbaka i tiden från struera, som har sitt ursprung i latinets struere breda ut över vartannat, sammanfoga, (upp)bygga; Från samma latinska rot har vi ord som konstruera, destruera och instruera. Centralt för en struktur är alltså att det på något vis har med uppbyggnad att göra. Det är denna konkreta betydelse av struktur som senare har överförts till mer abstrakta betydelser av struktur.

Själv skulle jag vilja säga att det finns tre definierande egenskaper som ingår i en struktur:

  1. en struktur ger något dess rumsliga utbredning.
  2. en struktur ger något dess rumsliga begränsning.
  3. en struktur förbinder olika delar eller punkter i rummet.

Konkreta strukturer:
1) skelett: utbredning, stomme
2) byggnader: inneslutande, begränsande
3) nätverk: förbindande, relationellt

En struktur definierar ett föremål (eller en uppsättning föremåls) rumsliga utbredning, begränsning, sammansättning och samband. Alla egenskaperna hos en struktur är intimt förknippade med rummet.

Men när feminister talar om strukturer så handlar det knappast om fysiska föremål, utan används i en abstrakt betydelse.

Abstrakta strukturer

abstrakt struktur + konkret struktur = sant

När man börjar tala om strukturer i abstrakta sammanhang har man helt enkelt tagit den konkreta betydelsen och överflyttat den till tankevärlden, där den abstrakta strukturen definierar en abstrakt rumslig utsträckning, en abstrakt rumslig begränsning och kopplingar mellan abstrakta enheter. Programkod definierar abstrakta komponenter, kopplingarna mellan dem och sätter upp möjliga skeenden och begränsar dessa. Programkoden utgör därmed en abstrakt struktur. Likaså är ett flödeschema en abstrakt struktur som motsvarar ett vägnät i en konkreta världen, en organisation struktureras i avdelningar och hierarkier likt rum och våningar i ett hus. Formler i matematik, fysik och kemi är abstrakta strukturer som beskriver konkreta strukturer i universumet som omger oss.

Abstrakta strukturer:
1) programkod: stommen för en abstrakt maskin
2) organisationsplan: uppdelning och inneslutning av funktioner
3) flödesschema: förbindelser och relationer mellan händelser

Feminismens strukturer

Problemet med den feministiska definitionen av struktur är att den inte är. Jo, meningen slutade där. Helt avsiktligt. Feministerna har iakttagit något, skillnader, som de betraktar som ett problem.

Dolda patriarkala strukturer i ett feministiskt perspektiv

Dessa skillnader har givetvis orsaker, annars skulle de inte finnas. Men vad feministerna gör, istället för att faktiskt granska och analysera orsakerna, är att de bekvämt packar samman alla orsaker under ett samlingsbegrepp, strukturer. Dessa strukturer påstås sedan ha satts på plats av ett patriarkat som upprätthåller dem. Patriarkat och strukturer är egentligen synonyma. Man påvisar sedan patriarkatets existens genom att peka ut skillnader som förekommer i samhället och som man opponerar sig emot. Voila. Cirkeldefinitionen är komplett. Skillnader = Ojämlikhet = Strukturer = Patriarkat = Ojämlikhet = Skillnader.

Strukturer har blivit ett gummibegrepp som täcker alla eventualiteter, eftersom det aldrig explicit definieras, utan bara definieras implicit genom de effekter som de påstås skapa, kan man heller aldrig bli fri från dem. Så länge det förekommer skillnader (som är oönskade) finns det axiomatiskt strukturer som skapar dem. Till skillnad från de fysiska strukturer som finns runt om oss i universum, eller de abstrakta strukturer som enkelt och lätt kan appliceras på verkligheten vi lever i, så är de feministiska strukturerna lika glasklara och skarpt avgränsade som ett LSD-rus.

Pär Ström och formell diskriminering

När Pär Ström tar upp lagar och förordningar som exempel på diskriminering så handlar det just om en form av strukturell definiering. En lag eller regel skapar just en struktur. Lagar, eller regler, definierar ett handlingsrum, de fastställer ramar vi har att hålla oss inom, och de fastställer samband och förhållningssätt mellan olika entiteter i form av människor (och djur), föremål, organisationer, företag, myndigheter osv. Lagbalkar är således en motsvarighet till bärande balkar i en byggnad. Och dessa strukturer är i allra högsta grad synliga, även om de för all del inte behöver vara uppenbara. De finns i lagböcker och förordningar, nedskrivna svart på vitt.

En äkta diskriminerande struktur,
fast bara osynlig för feminister,
alla vi andra ser den klart och tydligt

Så det är något av en ödets ironi att när Pär Ström ger feministerna rätt och verkligen pekar ut den strukturella diskriminering som faktiskt finns i dagens samhälle, så klagar feminister på att han inte analyserar de osynliga och icke-existerande gummistrukturer som bara finns i de kollektivistiska egenintressenternas febriga fantasier.

Och orkade du läsa hela vägen hit, tack skall du ha.

Minns ni..

..att jag skrev ett inlägg om ”kvinnolöner” för ett tag sen?

Kolla detta! 😀

Nu fattas bara att man även tar in ”underlärare”(lärarassistent?) som inte har högskoleutbildning(dock inte utan utbildning, jämför mitt inlägg om förskola), så kan det bli riktigt bra på den fronten med.

Ett svar till signaturen Emma(blå citat kommer från hennes kommentar september 22, 2012 kl. 11:09 f m, rosa citat kommentar september 22, 2012 kl. 12:29 e m, grönt hittar du här )

Obs! Detta inlägg/kommentar är egna åsikter och erfarenheter, förvänta ej källa Från vetebskaplig artikel!

Du behöver absolut inte styrka det där med en källa, jag har varit kvinna i hela mitt liv, vet du.
Du har helt rätt och det(könsrollsproblematik) faller inte utanför jämställdismen/antifeminismen/J2.0.

Tex tar Pelle Billing upp skönhetsidealet här och mitt inlägg här rör sig också kring kvinnors skönhetskrav.

Men för varje grej du nämnt som killar får höra att de inte duger skulle jag kunna kontra med reklam, tv-program, artiklar etc (konkreta grejer sånt som antifeminister verkar digga, generaliserar nu men har fått uppfattningen av att samhällsstrukturer inte går hem hos er) där tjejer matas med info om hur de ska se ut, vara, bete sig och framför allt ändra på för att duga!

Absolut, vi är helt överens. Men varifrån kommer kraven?
Kraven på att ”skapa kvinnan”(=vårt genus) kommer nästan uteslutande från andra kvinnor. Det är kvinnor som skapar kvinnotidningar, det är väninnors och okända kvinnor om vaktar så vi ”sköter oss”. Läs gärna detta inlägg (som jag tidigare länkade in) samt mitt gästbloggsinlägg hos Pelle Billing.

Jag väljer nu ut ett ämne, skönhetshetsen:
Det jag skulle vilja var att man byggde upp en verklighetsanknyten(istället för den verklighetsfrånvändande där männen skuldbeläggs) kunskap om detta, jag skulle vilja att man visade den stora skillnad där är mellan skönhetsidealet och ”de heterosexuella männens smak” (porrsurfa och kolla kvinnorna i den världen jämfört med kvinnorna i damtidningar.) Män har dels olika preferenser, dels uppskattar män ofta inte alls det anorektiska modet som gäller i damtidningar. Männens ”idealkvinnor” är helt enkelt mindre pressande än den snäva/sjukliga bild vi får från ”kvinnornas värld”. Som ung skulle det göra jättestor skillnad för mig att få veta att jag dög utan att leva upp till ”Kvinnan” som hon framställs i tex. damtidningar. Och i det är jag helt säker på att jag inte är unik.

Du är själv inne på detsamma i din nästa kommentar. Du skriver så här:

Vill även förtydliga att kraven på unga tjejer/små flickor/vuxna kvinnor INTE ses av mig som feminist som direkta krav från män som grupp. Är mycket medveten om att kvinnor själva är experter på att upprätthålla könsroller. Men nu ska vi inte prata strukturer, på konkret nivå: kvinnor skriver ofta artiklar om hur Andra kvinnor ser ut.

Jag skulle säg att män näst intill inte alls bidrar. Det är definitivt försumbart jämfört med den mängd som kommer från kvinnor. Män har ofta mycket dålig koll på så väl ”Kvinnan” som de sociala spelet som jag kallar kollektivism, är min erfarenhet. Jag hade önskat att männens bidrag hade funnits med som en motpol/motvikt till den hårda strama ”det rätta” vi får från ”det andra hållet”.

Ett annat ex jag väljer att prata om är prostitution.

Jag har diskuterat i många år med feminister om könsrollsproblematik(det du kallar strukturer) och i vår analys av symptomen är vi oftast ense när det handlar om kvinnans könsroll(för männens är man på feministiskt håll dock ofta mer blind anser jag. Inte konstigt med tanke på den könsskevhet som råder inom såval feminismen som genusvetenskapen. Alla feminister är inte blinda heller, men många). Det sätt jag skiljer mig i frågan om könsroller är inte hur de ser ut, utan vad gäller förklaringsmodeller och därmed också lösningar.

Du skrev på Genusnytt följande:

Jo, män kan köpA kvinnor i skyltfönster, det kallas legaliserad prostituering och praktiseras på många platser världen över. Red light district i Amsterdam t.ex. (även om de nu håller på att stänga ner just det).

Här vill jag säga två saker:

1. Feminister är ofta blinda för att jämställdismen innehåller könsrollsproblematik(vilket motsvarar era ”strukturer”). Denna blindhet beror på fördomar om jämställdismen som ur mitt perspektiv är helt förståliga att ni har. Det rättar till sig med tiden.:) Just det inläggets budskap var just ”vi behandlar könen olika”. Det jag upplevde med dina kommentarer var att det du tolkar inlägget som är ”det är synd om männen”.
Så jag vill lyfta fram det viktiga budskapet i det inlägget:

Jag säger inte att detta är fel. Men jag ställer mig frågan – vilken skulle reaktionen ha blivit om könen vore omvända? Hade det varit möjligt med kvinnor i glasburar? Har vi lika syn på könen?

Naturligtvis känner Pär till kvinnorna på Reeperbahn, vem gör inte det? Det jag anser han borde skrivit för att göra poängen tydligare är följande(mitt tillägg i fet stil):

Jag säger inte att detta är fel. Men jag ställer mig frågan – vilken skulle reaktionen ha blivit om könen vore omvända? Hade det varit möjligt att det ansågs vara humor om det var med kvinnor i glasburar? Har vi lika syn på könen?

2. Varför svarade jag dig som jag gjorde?

Mitt svar löd:

Om du köper en jacka, eller en bil då förblir det köpta i din ägo eller hur? Om du köper en städtjänst, så köper du inte kvinnan, eller hur? Detta eftersom du inte får behålla henne när hon utfört arbetet.

Det är bara trixande med ord för att stigmatisera att påstå att en man köper en kvinna, eller köper en kropp. Det man kan köpa är en sexuell tjänst. Om det kan man tycka vad man vill, men sluta förringa kvinnor till att bara vara den sexuella tjänsten.

Naturligtvis vet jag om att du, liksom alla andra, inser att man köper en sexuell tjänst. Mitt agerande handlar om att bidra till att motverka våra könsroller. Varför hanterar vi könen olika vad gäller det sexuella?

Skapandet av genus sker längs olika axlar, där den sexuella delen sker längs en axel vars ytterpunkter är madonnan och horan(männens motsvarighet eunuck och sexuell hingst). Medan männen ”ska” ligga nära sexuell hingst, så ska kvinnan ligga nära madonna(vilket grundar sig i biologiska orsaker). Båda dessa axlar som genuspositioner skapas längs ger problem för män resp. kvinnor. Genom att identifiera och avdramatisera ytteränderna för varje axel, menar jag, att vi uppnår ett friare genus. Och just att avdramatisera från ”köp av kvinna/kropp” till ”köp av sexuell tjänst” menar jag att det arbetet måste bedrivas.
Därför går jag ibland in och skriver så som jag gjorde till dig även om jag vet att det ”är självklart”.

Man kan naturligvis tycka vad man vill om sexköp, men bara genom att benämna det vid dess rätta namn kommer vi uppnå effekt, är jag övertygad om. (Det är inte helt taget ur luften. Tanken grundar sig mycket i männens frigörelse från ”fjolla” och dess samband med ökad acceptans för bögar med Jacob Dahlin som en stor dragare i den frågan)
Jag är personligen(det är alltså min åsikt, inte något som faller under jämställdismen) är att man ska avkriminalisera sexköp, så som gjorts i Nya Zeeland. Den åsikten grundar jag på min erfarenhet från SANS(Sexsäljare och Allierades nätverk i Sverige, numera ingår det i Rose Allience), seriös forskning i ämnet (tex. Susanne Dodillets avhandling ”Är sex ett arbete?”, Petra Östergren ”Porr, horor och feminister”) samt ”eget tankearbete” så som paralleller till Chichago; spritförbudet och maffian samt könsrollerna.

Den stora skillnaden mellan jämställdismen och feminismen är att vi inte sätter könen mot varandra och att vi anser att diskriminering aldrig är okej dvs ”kompensationsdiskriminering” som går under den förskönande benämningen ”positiv särbehandling”) är fel metod. Vi anser att man måste samarbeta och jobba med kvinnofrågor och mansfrågor parallellt. Vi delar inte feministers åsikt om att ”kvinnor drabbas hårdast” tvärt om, se på diskriminering i lag (Pär Ströms bok Mansförbjudet sätter detta svart på vitt), uteliggare, självmord, kriminallitet, skolresultat och juridiskt. Betydligt viktigare frågor, anser jag, än den lilla gruppen maktelitens problem med könsrollsproblematik(vilken för övrigt innehåller både för- och nackdelar för både män och kvinnor).

Signaturen Ling0n skrev lite frågor hos Genusnytt, som jag väljer att besvara kort här. Den rosa texten är citat från hennes kommentarer som ni finner här

Vad upplever ni är det egentliga problemet? 

Problemet med feminismen är att den bygger på myter och feministiska axiom. Det är alltså en ideologi, som lyfts upp till vetenskapstatus, som fullständigt saknar bärighet.

Ett sådant feministiskt axiom är ”kvinnans makt är underordnad mannens makt”. Låt oss utgå från feministiska skrifter och forskning, sk. genusvetenskap.

Den mognad och det ansvar som tjejejerna iscensatte kunde ibland, som i dessa fall, uttryckas i halvt raljerande, överlägsna tongångar. Killarna behandlades som mindre kapabla, och samtidigt i behov av omhändertagande, vilket de också många gånger visade sig vara. I sin studie av nyzeeländska skolungdomar beskriver socialpsykologen Lise Bird (1992) hur tjejerna ofta intog en fostrande roll i relation till killarna. Ett sätt att erhålla makt och status i det klassrum där annars sällan var verbalt synlig blev, enligt Bird, att inta rollen av en sorts »lärarassistenter«. Jag vill tillägga att tjejernas ansvarstagande, samtidigt som det gav dem ett visst övertag /…/ även fyllde funktionen att lokalisera och manifestera skilda genuspositioner. (Ambjörnsson, 2008, s. 62)

Är genuspositionen ”lärarassistent”, en underordnad maktposition i förhållande till ”eleverna”(killarna)?

Enligt Emma får Markus inte vara för tjock, inte för kort och helst inte ha alltför kort hår. Framför allt måste han ha rätt sorts kläder. Att allt detta handlar om Emmas eget välmående, eller självbild, hör vi till och med henne själv tala om. Hon vill ändra hans klädstil, inte för hans skull, utan för att hon själv ska må bättre. (Ambjörnsson, 2008, s. 110)

»Han ska vara äldre, några år äldre. Jag skulle aldrig bli ihop med nån som är yngre. Inte ens ett år. »Varför då?« undrar jag intresserat. »Ja, inte för att han är så mycket mer omogen kanske, men… Det bara är så. Skulle man snacka med nån på en fest och han skulle visa sig vara ett år yngre skulle man dra därifrån. Ganska taskigt egentligen, när man tänker  efter. Men det skulle liksom vara pinsamt inför kompisarna att vara ihop med en yngre kille. (Ambjörnsson, 2008, s. 112)

Med dessa två ovanstående citat vill jag visa på maktfördelningen i det heterosexuella spelet. Det är kvinnan som väljer partner, mannen blir vald. Och när kvinnan har valt ska mannen förändras, för att kvinnan ska må bättre. De här kraven som ställs är ofta omfattande. Hans hobbies är oviktiga, hans klädsmak blir underkänd, han ska dela städningen till den nivå som hon bestämt är ”den rätta”, hon bestämmer huset ”behöver” renoveras eller nya möbler han får göra jobbet  osv. osv. Detta är det förtryck männen lever med, som underställd kvinnans könsmakt. Vad är det som driver detta maktmissbruk? Är kvinnor onda? Absolut inte!
Det handlar om det jag kallar  kollektivism(Ambjörnssons benämning för detsamma är ”Homosociala gemenskapen”), moralens väktare och social bestraffning

(För den man som vill försöka förstå hur det är att vara kvinna så är faktiskt Ambjörnssons en mycket bra bok. Boken är rätt tråkig, men för att ge förståelse för kollektivismen är den helt perfekt.)

»Men du rakar väl dig under armarna i alla fall?« »Nej, bara ibland« svarar jag, aningen överrumplad. »Det beror på. Oftast inte.« »Va?? Ånej, jag misstänkte det! Gud, vad äckligt!« utbrister hon med en emfas. »Men varför då? För att  du är feminist? Det måste ju va vara därför. Annars skulle man inte frivilligt vara ful!(Ambjörnsson, 2008, s. 140)

En av tjejerna berättar: »Ja, hon avviker nog lite för mycket. Det är både tjejer och killar som pratar skit om henne. Inte så att de inte gillar henne alls, men det är nåt som stör, det är tydligt.« Hon funderar en stund och fortsätter: »Fast det verkar mest vara tjejer som blir provocerade. (Ambjörnsson, 2008, s. 162)

Att det framför allt är inom tjejgruppen som görandet av kvinnokroppen praktiseras är tydligt. Det är med tjejkompisarna som man både lär sig och lär ut görandets praktik, något som synliggörs i Emmas och Klaras förvandlingsakt. (Ambjörnsson, 2008, s. 167)

Här ser vi att moralens väktare för den kvinnliga könsrollen är kvinnor. Kvinnor ska i ”skapandet av Kvinnan” raka sig under armarna annars är hon äcklig anser väninnorna.  I ungdomsåren så utgör vissa unga killar en liten del av den sociala bestraffningen som pressar in kvinnor i könsrollen, men även då är det en marginell del jämfört med den som kvinnor står för. Och när de, av hormonruset, besvärliga tonåren passerat och männen ”landat” i sin könsidentitet är det ytterst ovanligt att dessa står för bestraffning för kvinnors normbrott. Kvinnorna… ja, vad ska jag säg?.. jag har nu passerat halva livet, än har kvinnor inte gett upp hoppet om att få mig att inse min plats 😛

(”Hon” som är ”lite för mycket” är en lesbisk kvinna i klassen. Hon väljer att inte använda ”den rätta” klädstilen, utan har en mörkare mindre tajt klädstil och klippa håret kort. För detta blir de andra kvinnorna i klassen provocerade.)

Hur kan då genusvetenskapare missa dessa ovan citerade anomalier mot tesen ”kvinnans makt är underordnad mannens makt”? (Jag kan tillägga att jag än inte hittat något som styrker att männens makt av kön är överordnad kvinnans dito, men mängder som styrker mina antifeministiska teorier)

Att peta in en feministisk skärva i ögat är att synliggöra det som annars skulle förbli fördolt (Björk, 2012, s. 170)

Samtidigt hotas vi inte i vår könsidentitet, för vår överordning i hemmet motsvaras av en underordning på arbetet – och det är detta arbete, denna offentliga sfär, som är den viktiga. (Björk, 2012, s. 102)

Feministisk ideologi och genusvetenskap är indoktrinering som skapar denna skärva i ögonen och gör individen förblindad för, som det heter, sociologiska fakta. Därför ser man inte som feminist anomalierna, därför tittar man bort från den ”oviktiga” överordningen i hemmet. (Undrar vem dom intervjuat för att komma fram till att den offentliga sfären är den viktiga?! Hur var det nu med att inte vilja släppa ifrån sig makten?)

Och vad är det som ni anser att feminismen saboterar?

Genom denna verklighetsfrånvarande ideologi så sätts åtgärder på fel ställen. Dessa åtgärder förvärrar situationen. Låt oss ta ett exempel, feministernas ”glastak”.

Utan att belägga/påvisa detta glastak, så gör man riktade insatser för att kvinnor ska ta sig förbi detta glastak. Man bygger i princip en glashiss till kariärrssugna kvinnor genom att diskriminera män (täckmantel: ”positiv särbehandling”).
Det här, menar jag, får och kommer att få många tråkiga konsekvenser för dessa kvinnor, t.ex. kommer kvinnor få leva med misstanken att vara kvoterade, dvs inte den bäst meriterade, hur duktig individen än är. Män som könsdiskrimineras kommer bli mindre samarbetsvilliga mot sina kvinnliga kollegier. Signalen att kvinnor behöver hjälpas med en glashiss på grund av ”osynliga strukturer” kommer göra att man övertolkar helt vanliga motgångar som både män och kvinnor i karriären möter(t. ex att man möter taskig attityd som politisk debattör) som hinder på grund av könet kvinna, eller övertolkar en mans helt legitima koll på sina anteckningar som en härskarteknik.

Hur ser jag på detta ”glastak”?

Att vara kvinna, den kvinnliga könsrollen och kollektivismen är på gott och ont, men privilegierna det är att vara kvinna är mångt fler än de negativa sidorna. Dessa privilegier beror bland annat på ”Women are wonderfull”-effekten, men också på att vi är den begränsande faktorn ur reproduktionssynpunkt. Som kvinna har man lättare att få hjälp och stöd oavsett vad saken. Kollektivismen/kvinnokönsrollen är såväl ett skyddsnät(det är en förklaring till att män är överrepresenterade i samhällets baksidor, tex. uteliggare, kriminalitet och självmord) som ett hinder. Det som hindrar kvinnor i karriär är samma sak som gjorde att den lesbiska kvinnan i klassen avvek lite för mycket vilket provocerade väninnorna. Man kan inte jobba i toppen och samtidigt ”vara lagom” inom kollektivet kvinnor. Och därför hjälper det inte alls att bygga en glashiss och att diskriminera män (Det man omskriver som positiv särbehandling för det ska låta bättre). Det tar inte bort ”glastaket” alls, det kommer bara få en mängd följdproblem.

Det jag skulle vilja se är att genusvetenskapen ersätts av en verklig vetenskap och forskning om våra olika förutsättningar. För kunskap och förståelse för dessa sociala fenomen perforerar ”glastaket”(eller andra hinder könsrollerna ger) och gör det lättare för individer att bli friare i sina val. Och jag tvekar inte en sekund på kvinnors förmåga att ta sig fram på egna ben.

Skulle detta medföra att fler kvinnor kommer upp i högsta samhällsnivå? Det vet vi inte. Majoriteten, kvinnor så väl som män, är inte intresserade att göra de prioriteringar som krävs för ett arbete på den nivån. Hur könsfördelningen ser ut bland den minoritet av individer som vill göra dessa livsval, det vet vi inget om, då vi inte vet vad som är biologiskt bidrag till våra könsroller och vad som beror på genus och kollektivism. Men en verklig kunskap i detta ämne skulle hjälpa kvinnor och män att bli friare i sina val på alla nivåer och platser i samhället.

Är väldigt nyfiken på vilka “andra lösningar” som finns, förutom eller istället för att arbeta med könsrollsfrågan, för att män och kvinnorska sluta behandlas efter vilket kön de råkar ha mellan benen

Vi kommer aldrig komma till en punkt där vi inte hanteras utifrån vårt kön, då stereotyper är det sätt vårt medvetande fungerar. Eftersom det finns könsskillnader kommer vi utgå från det som är vanligast för respektive könskollektiv(dvs. stereotypen) när vi möter en okänd kvinna eller man. Det viktiga är inte hur vi bemöts som ”okänd” utan att bemötandet förändras efterhand man lär känna oss som individer och att vi jobbar för en ökad acceptens av avvikelse från könsrollen. Återigen så är det en verklig kunskap om dessa sociala fenomen som är nyckeln.

Däremot ser jag andra lösningar i alla möjliga könsrollsproblematiks-frågor. Här har jag tex. skrivit om kvinnoyrken och löner.

Till skillnad från alla andra (antar jag) här så tror jag ju att detta har att göra med att jag tror på att kvinnliga attribrut är underordnade manliga attribut. Kvinnliga saker (t.ex. att gråta, visa sig svag, be om hjälp) är dåliga, manliga saker (bita ihop, ta hand om sig själv, inte gråta/visa känslor) är bra.

Detta är något jag ofta får bilden av från feministiskt håll. Varför tycker ni att ”kvinnliga attribut” (och inte sällan även traditionella kvinnliga val) är dåliga? Varför nervärderar ni dessa till ”underordnade”. Jag gör det absolut inte och det är något jag upplever jag delar med majoriteten på ”denna sidan” debatten.

Detta ställer inte bara till det för kvinnor, utan även män, lika mycket! För det betyder att män inte alls “får” inneha den kvinnliga könsrollens egenskaper. Offerrollen tillhör tyvärr bara kvinnorna. I den manliga könsrollen finns ingen plats för att vara ett svagt, skört offer som samhället ibland faktiskt måste hjälpa till att ta hand om. Enligt rollen ska ju män klara sig själva, klara att försvara sig/slå ifrån, klara av att bita ihop och inte bry sig. Det tycker jag är förjävligt. Män måste få vara lika ledsna, sårade, rädda, panikslagna utåt som de är inåt.Jag ser ett jättestort problem med att man inte tar våldtagna eller misshandlade män på allvar, just för att de är män.

Ja, det gör det. Och därför behöver kvinnlighet analyseras så vi bygger upp förståelse för moralens väktare.

Upprepar en fråga du skrev: Och vad är det som ni anser att feminismen saboterar?
Vad händer från feministiskt håll nu när män börjar tala om sin könsrollsproblematik? Jag säger bara ”vita kränkta män”. Det är en härskarteknik för att säg ”håll käften och ta skitet som en man!”

Man socialt bestraffar alltså de män som här tar bladet från mun istället för att stödja männen i detta könsrollsnormbrott. Jag har skrivit mer om feminismen och män här.
Tillika så ska man ”rädda den stackars svaga kvinnan” och ta bort minsta ärtan som eventuellt kan finnas under madrassen(”osynliga strukturer”) som de ömtåliga prinsessor vi ”är”. Dvs man agerar precis enligt våra könsroller. Detta feministiska beteendet cementerar våra könsroller istället för att mjuka upp dem!

Detta blev långt och ändå har jag bara skrapat på ytan av allt jag hade velat säg. Könsrollsproblematik är, som jag ser det, en del av jämställdismen. Men först, innan vi kan göra något i denna sak, måste vi få bukt med situationen där (vita) män diskrimineras i lag och misandrin och få bort det stora jämställdhetshindret som stavas feminism.

Edit:
Vaknade med en tanke av att det här borde jag ha sagt, för att göra saken rättvisa så att säga. Ambjörnsson avslutar boken med att slingra sig inför frågan ”Är vi [medelklassens vita unga kvinnor] förtryckta?” Det bör hon få halv-kred för. Det hon borde gjort, anser jag, är att stå för att ”min forskning talar för att kvinnor är överordnade män”

Litteraturförteckning

Ambjörnsson, F. (2008). I en klass för sig. Stockholm: Ordfront förlag.

Björk, N. (2012). Under det rosa täcket – Om kvinnlighetens vara och feministiska strategier. Falun: Bonnier pocket.

Det talas om (nät)hat

Det talas om (nät)hat i debatten igen

Chade skrev följande i en kommentar hos Pelle Billing:

Någon som kan säga hur det ser ut för (manliga) jämställdhetsdebattörer?

Får exempelvis Pär Ström, Pelle Billing och Aktivarum också motta privata mail med olika grova påhopp? Skiljer sig dessa påhopp mot de påhopp som feminister som Vingren drabbas av (Jag skulle gissa på en skillnad, som Mia. var inne på)?

Hur ser det ut för Ninnitokan eller Tanja Berqvist eller för den delen Hannah Lemoine?

Personligen skulle jag gissa att Pär Ström och personer som My Vingren är de som drabbas mest av påhopp av de ovannämnda, pga att de framstår som de mest extrema varianterna av olika sidor i denna debatt. Medan övriga är mer förskonade från påhopp, både i kvantitet och ”kvalitet”.

Jag tycker frågan är svår att besvara, för vad är definitionen på hat/personliga påhopp? Var går gränsen? Är vi alla ense om den gränsen?

Som jag ser det handlar det mycket om mottagaren. Så låt mig börja med att visa på mitt förhållningssätt.
Jag försöker läsa vad någon säger,  men blunda för så väl vem som säger och hur det sägs. Dels för att vad är viktigast, hur något sägs beror dels på personens språkbruk, men också på om personen är arg. Kanske bär  individen som skriver på ett mindre trevligt sätt personliga saker/erfarenheter som gör ämnet ”känsligt”? Jag tycker det är mitt ansvar som debattör att även ge folk med, i mitt tycke, dåligt språkbruk en chans att vara del i debatten. Jag undviker att svara med samma mynt och det brukar ge effekt.
Det handlar också om hur man tolkar det. Om någon riktar sig mot mig så tolkar jag det som personen är arg för något jag gör(deltar i debatten, någon åsikt jag framför), jag ser det inte som riktat mot mig som person/kvinna. Och det är, tror jag, lättare att ”ta skit” om man upplever det riktat mot tex. en åsikt än om man upplever det riktat mot en som person.

Sen är det den där gränsen. Jag har flera gånger efterfrågat det där kvinnohatet man påstår finns, som jag av någon orsak inte ser. Jag har än inte fått något svar när jag frågar… (undrar varför? ;P)
Däremot har folk självmant visat upp det dom ansåg vara hat, så låt mig bjuda på två ex.:

Jag skrev i en diskussion: “Förstår mig inte på feminister som har egna söner”.
Signaturen Pidde citerade min mening och skrev ”Smaka på hatet och och okunskapen i den meningen.”

Sen när blev  ”[jag] förstår mig inte på”.. ett hatiskt budskap?!

Signaturen Eva Ellnefors skrev:  ”Jag tycker det är kvinnohat när barfota vill ha tillbaka tiden då män kunde svära sig fria från faderskap, men han kallar det “juridisk abort”.”

Så ”fel” politisk åsikt kan tydligen också anses vara hat. (Ni finner mitt svar där med)

Jag har väl en lite annorlunda definition av ordet hat, om vi säger så.

Har jag mött hat?

Naturligtvis, det gör vi alla.
Framförallt fick jag hinkvis av förakt, från människor jag räknade som mina vänner, människor jag tyckte om, den dagen jag ställde mig upp bakom Pär Ström. När förakt, disrespekt och faktiskt hat för mina åsikters skull kom från så oväntat och nära håll så tog jag väldigt hårt åt mig. Såklart, jag är inte gjord av stål.

Sen dess har jag fått höra att jag är könsförrädare, jag är tydligen betald av Pär Ström för att sprida hans propaganda, jag ska dra åt helvete, man antyder att jag är prostituerad, riktat till mig direkt. (kolla tex under förra inlägget)
Men det är några få personer i debatten som bär sig illa åt, varför hänga upp sig på dessa? Varför skriva snyfthistorier i media för det? Det är en del av att sticka ut hakan.

Utöver det så får jag(som oss alla) det hat som är  riktat mot oss som grupp: Jag är tydligen en vit kränkt heterosexuell medelålders man iklädd nätbrynja, för mina åsikters skull.

Men orka bry sig? Jag har en debatt att sköta och ett samhälle att påverka. För mig är det det som är viktigt. Offerkoftan får någon annan ta hand om.

Varför gör jag det här?

Varför så hård totalsågning av nutidsfeminismen?

Mariel visade mig en av Hannahs WTF som jag missat.  Det är just precis det som får mig (och andra) att göra det här.

Den lilla treåringen i serien bekymrar mig mindre än våra unga män, killar i tonåren. Tonåren.. när man är så skör. Då är det inte bara från mamma killarna får veta att män är hemska.

Män borde inte få handskas med samhällets pengar. Enligt min åsikt ska de inte heller bli betrodda med ansvaret för jordklotets framtid i tekniskt avseende. Det hela går så lätt överstyr.

Prova byt ut mot kvinnor. Är detta verkligen okej att det skrivs så i DN?!? Varför är det okej om män, när det inte skulle vara okej med någon annan samhällsgrupp?
Jag frågar igen, var är det där utbredda kvinnohatet ni pratar om?

Titta på detta youtube-klipp
Män/manlighet gör inget bra, men dom gör allt dåligt! Det är vad våra unga killar växer upp med. Hur f*n tror ni UNGA killar mår av detta mediaklimat/samhällsklimat? Är det konstigt att kvinnor presterar bättre på universitet, när unga män får växa upp med att dom inte är värda dom skor dom går i? När det grabbarna får höra är att dom ”ska maka på sig”(tex här, här och här)? När dom ser alla specialsatsningar som görs på kvinnor, är det konstigt att dom känner sig oönskade och ovälkomna i samhället?

Jag jobbar stenhårt för att bygga min sons självförtroende och trygghet i ett samhälle som gör allt för att motarbeta oss föräldrar till tonårspojkar, i det arbetet.

Det var inte så här på 80-talet. Inte alls. Varken för kvinnor eller män. Detta har vi genus”vetenskapen” och nutidsfeminismen att tacka för.
Låt oss få ett slut på detta nu! Det handlar om våra söners väl!