Depression och genus.

I en artikel i DN skrevs det om forskning av Ulla Danielsson. Artikeln var skriven i sann DN-det-är-mest-synd-om-kvinnorna-feminism-anda och av erfarenhet så vet vi alla att den tidningen gör allt för att vinkla sin ”journalistik” i den riktningen.

Såklart blev jag nyfiken på Ulla Danielssons forskning, så jag letade upp den och hittade inte den utan tre rapporter/studier, som till visa delar är en och samma.
(För att öka läsbarheten i citaten har jag tagit bort källhänvisningsnumrering. Ska ni läsa en rapport, välj den märkt [1] nedan, det är den viktiga. Det är en där man studerar ur ett genusperspktiv 1. hur män och kvinnor beskriver depression, 2. hur depression framhålls i media för män respektive kvinnor samt 3. medicinska artiklar och jämför dessa tre.)

Syftet med Ulla Danielssons forskning beskrivs bäst, anser jag, med följande citat:

We want to explore if, and how, gendered behaviours and cognitions can shed light on the paradoxical dis
crepancies in women’s and men’s mental health and suicidal behaviour.[2]

Forskningen tar, till viss del, avstamp i den ”sanning” som råder i vår tid och kultur, så som könsmaktordningsteori – mannen överordnad kvinnan och mannen är normen. Det är  ”sanningar” jag, trots jag letar och letar, än inte hittat stöd för. Som mina läsare vet vid detta laget så är jag av åsikten att kvinnan, vad gäller makt av kön, är överordnad mannen. Jag menar att denna överordning i könsmakt också är en delförklaring till andra mönster vi ser i samhället(feminismens struuuuuukturer) tex. könsfördelningen av positionsmakt(makt av yrke), då ”status/prestation” är en faktor för kvinnor vid val av partner och fördelningen av föräldrapenning.

Jag upplever också lite av ”det är fel på maskuliniteten”-ton i dessa rapporter och det är såklart inget jag köper. Felet ligger i vår kunskap/förståelse om vilka effekter olika kön/genus ger i olika sammanhang.
Men den lilla dos feminism som finns i forskningen är dock en bisak i en forskning som jag fann mycket glädjande. Det är precis den här typen av genus/könsforskning jag vill se! (Dock utan feministiska ”sanningar”, men man kan inte få allt på en gång, ey?)

Låt mig bjuda på lite fler citat:

While women are diagnosed as depressed twice as often as men, men commit suicide twice as often as women. Attempts to understand differences in the epidemiology of depression have relied most often on psychological or biological factors. Few attempts have been made to examine depression with regard to gender, which also includes the sociopolitical and cultural aspects of being a woman or a man.[2]

For men, shame was often connected to the social stigma of mental illness itself, and was thus a hindrance in seeking health care[1]

Forskningen visar att män och kvinnor beskriver depression på olika sätt. Män beskriver det oftare som en plötslig händelse/upplevelse, medan kvinnor beskriver det som en långsam nedbrytande process. Kvinnor talar mer om känslor, män mer om fysiska symptom. Män lägger orsaken till något utanför sig själv (tex. yrke) medan kvinnor i högre grad pratar om sin personlighet som orsaken.
Anekdotisk bevisföring; Detta är precis orsaken till att jag oftast föredrar manliga vänner. Män pratar känslor med mig, hur mycket som helst. Jag håller verkligen inte med om att män har svårt att prata känslor. Men dom pratar känslor på samma sätt som jag gör. Män behöver inte bli bättre på detta, anser jag, samhället behöver bli bättre på att tillåta män att tala på sitt sätt och bättre på att lyssna och förstå detta sätt.

She[Hirshbein (2006)] demonstrates that the initial linking of certain symptoms to depression was done on a mainly female population. Thus, diagnostic criteria were adapted to women more than to men, and they continue to include more women.[1]

Our gendered narratives also suggest why women to a greater degree than men are diagnosed with depression. The characteristics of these narratives correspond in varying degree to the diagnostic criteria of DSM-IV, making it more difficult, for example, to recognize ”Struck by lightning” as depression. Thus, making it more difficult to recognize men as depressed.[3]

Anekdotisk bevisföring igen; Här är också orsaken till att jag menar att felet ligger i vår förståelse/kunskap. Det sätt som kvinnor ofta pratar känslor på, det funkar inte för mig och den individ jag är, mitt kön till trots. Det får mig att må sämre. Det är vården/samhället som måste bli bättre på att fånga olika sätt att beskriva och vara människa på, inte männen/maskuliniteten som ska förändras, om vi ska kunna minska männens självmordsstatistik och männens situation överlag.

Som ett litet slutord till alla er som är så övertygade om att vi kvinnor ”drabbas värst av strukuturer”, detta oavsett om det gäller det som framkommer i denna rapport, bemötande när man sticker ut näsan som debattör, yrkesliv, frågor som hör till barn och familjeliv osv. Har ni tagit er tid att lyssna på dessa ”vita kränkta män”? Har ni försökt förstå vad vi försöker förmedla?
Är ni snart villiga/mogna att ta debatten och bemöta oss sakligt eller tänker ni fortsätta trampa på män i er iver att framstå som goda?

[1] U. Danielsson et.al. Gaps Between Patients, Media, and Academic Medicine in Discourses on Gender and Depression: A Metasynthesis, 2009
[2] U. Danielsson & E. Johansson, Beyond weeping and crying: a gender analysis of expressions of depression, 2005
[3] U. Danielsson et.al. Struck by lightning or slowly suffocating – gendered trajectories into depression, 2009