Just another WordPress.com site

Detta inlägg handlar inte alls om genus eller jämställdhet alls. Detta är vad jag bär i mitt hjärta just nu och jag behöver få det sagt. Jag hoppas och tror att ni har överseende med mitt ”snedsprång”

För omkring två år sen fick en ung man slaganfall och föll i hop inför sin fru och sina två barn. I ambulansen och på sjukhuset fick han flera hjärtinfarkter och hans liv hängde bokstavligen på en skör tråd. Men Micke, så var hans namn, överlevde.

Hans liv var dock kraftigt reducerat. Från att ha varit en skämtsam man med ett socialt och aktivt liv satt han, numer, ensam  i en lägenhet, beroende av hjälp för att klara det mest banala. Han hade svårt att kommunicera och mycket begränsad rörlighet. För några dagar sen valde Micke att lämna oss och vi alla förstår hans val.

Men varför måste Micke och andra i hans situation tvingas att vara ensamma i denna stund? Jag vet inget om hur Micke hade valt om han hade haft ett val, men själv hade jag i motsvarande situation velat avsluta mitt liv med mina närmsta vid min sida. Hur kan vi, i ett samhälle på 2000-talet, vara så inhumana att vi inte ger dessa människor möjligheten att välja att ha sina nära vid sin sida? Hur kan vi vara så inhumana att vi inte erbjuder aktiv dödshjälp? Hur kan vi som samhälle vara så vidriga att vi tvingade Micke att vara ensam?

Hemska, hemska samhälle!

R.I.P Micke.

Kommentarer till: "Varför skulle han tvingas vara ensam?" (11)

  1. Gripande. Och jag håller med om att aktiv dödshjälp borde vara tillåtet. Men, varför var han ensam? Var fanns hans fru och barn? Var det för jobbigt att leva tillsammans med honom efter hjärtattackerna?

  2. Chade, av respekt för Mickes anhöriga vill jag inte säg för mycket. Men du har läst statistiken vad som ofta händer när gifta män blir arbetslösa. Så jag tror du kan räkna ut varför.

  3. Jag förstår. Det var inte (direkt) meningen att snoka. Jag beklagar sorgen istället. Det är alltid tungt när personer man brytt sig om, älskat, känt glädje och sorg med försvinner ur ens liv. Plötsligt blir alla de där upplevelserna som man bara delade med den personen till minnen som ingen annan riktigt förstår.

  4. Gribende indlæg, der virkelig sætter nogle tanker igang. Tack for det.

  5. Med risk för att upprörara så tar jag mig friheten att besvara frågan som om den vore icke-retorisk, istället för att tolka den som ett kännsloyttring.

    I ett samhälle med bibehållen familjestruktur och repekt för liv så hade han kunnat ha en plats även efter att hans äktenskap tog slut. Han hade kunnat återvända till sin föräldrar, eller sina syskons familjer.

    Men nu för tiden finns ingen hemma. Men jag är övertygad att även med nedsatt rörelse och kommunikation så hade han kunnat hitta en plats där han hade kunnat bidra och känna sig behövt. Steven Hawkins visar vägen.

    I mitt perpektiv så är det inhumana att samhället får människor att känna sig ovärdiga ett liv efter en allvarlig olycka. Och samhället kommer inte att bli mer humant av att man accepterar resultatet av denna imhumanitet.

    Det är inte enbart din vän som kände sig obehövd. Jag tänker på alla äldre som har blivit övergivna av sina nära och kära, då dessa är fullt upptagna med att förverkliga sig själva.

    Mina kondoleanser.

  6. Ninni:

    ”Chade, av respekt för Mickes anhöriga vill jag inte säg för mycket. Men du har läst statistiken vad som ofta händer när gifta män blir arbetslösa. Så jag tror du kan räkna ut varför.”

    Det är nog där den största inhumaniteten ligger, inte i avsaknaden av aktiv dödshjälp. Hur fan kan man lämna en människa ensam åt sitt öde sådär?

  7. Beklagar sorgen.

  8. @ Yaser

    I mitt perpektiv så är det inhumana att samhället får människor att känna sig ovärdiga ett liv efter en allvarlig olycka.

    Som jag ser det, är det både och och antingen eller. Micke var en person där rörlighet var en stor del av det som gav livet ett värde. Både hans yrkesval och hans fritidsintressen krävde en god rörlighet.
    Det beror också på vad man har för syn på livet.
    Jag har en ganska krass(?) syn. Jag bad aldrig om att få komma till denna jord, jag stannar så länge livet är fyllt med en mening för mig. Det är mitt liv, således mitt val. Men om mitt liv inte skulle ha mening för mig så kan jag, sådan som lagen är, inte välja att avsluta med mina nära omkring mig.

  9. @ Mariel Tack:)

    @ Matias

    Mm, verkligen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: