Men Are from Mars, Women Are from Venus. Del 4a

Del 4a; Kollektivism kontra Individualism

Då detta parti (”Kollektivism kontra Individualism”) blir långt, så väljer jag att dela upp det i (troligen) tre underdelar. Ni får därför en inledning som här kan verka lite malplacerad. När ni har hela del 4 kommer ni förstå valet av inledning.:)

Jag vill också påpeka att detta är en förenkling för att försöka förklara. Den som läser att försöka förstå vad jag vill förmedla kommer säkert göra så.(Annars går det ju att fråga. ”Försöka förstå” betyder inte ”hålla med”. Annan åsikt är helt okej.) Du som är här endast för att leta fel, gör dig själv en tjänst, slösa inte din tid här.

Inledning

Jag vill inleda med ett citat från en text skriven av Pelle Billing:

Till att börja med tänker jag hävda att kvinnorörelsen har varit viktig för män. /../ för att börja förstå mer om hur det är att vara kvinna.

Män har fått åka med på denna resa samt följa den på nära håll, vare sig man velat det eller inte.

Förr trodde män(och en hel del kvinnor) att kvinnor inte intelligensmässigt kunde förstå bättre än vad som krävdes för ett jobb i hemmets lugna vrå. Den tiden är förbi, männen åkte med, inte sällan motvilligt. I nu levande generationer i vår kultur är det undantagsfall av män som inte ser kvinnor som jämlikar. Man vet att kvinnor kan.

Nu är det dags för en annan resa. Det är hög tid att mansrörelsen styr kosan mot en ökad förståelse för hur det är att vara man. Så kvinnor, spänn fast säkerhetsbältet, vi kommer att få följa den på nära håll, vare sig vi vill det eller inte.

Två kön fördelade på tre grupper.

Våra biologiska skillnader påbörjas redan tidigt under graviditeten. Det finns en uppsjö av olika varianter på inre biologiskt kön, men jag kommer endast prata om de vanligaste,  tre dominerande utvecklingsvägar.

Dessa tre utvecklingsvägar vill jag försöka åskådliggöra med följande liknelse:
Tänk dig en järnvägsräls som börjar i stad A(befruktningen) och rälsen(graviditeten) går norrut. Rakt norrut ligger stad B(feminiserad bebis). Tidigt längs rälsen finns en järnvägsväxel som växlar över till ett annat spår, som leder till stad C(maskuliniserad bebis).

Testosteron styr järnvägsväxeln. Testosterons närvaro gör att tåget (hjärnans utveckling) växlas över till en annan räls och resans mål är nu stad C. Hit anländer alltså både pojkbebisar och maskuliniserade flickbebisar(pojkflickor. )

Efter graviditeten, under de fem första levnadsveckorna, har pojkbebisar en period med förhöjda halter testosteron. Där görs ännu en ”prägling” varvid pojkflickor och pojkar blir lite olika. I liknelsen skulle det kunna beskrivas som att pojkbebisar tar ett anslutnings-tåg vidare till stad D.

Vi har alltså två yttre biologiska kön (kvinna och man), men (i huvudsak) tre inre biologiska kön (Man, maskuliniserad kvinna/pojkflicka och feminiserad kvinna).
Det är inte så att ”städerna B, C och D” ligger långt från varandra. Snarare ligger de så nära att de alla har gemensamma förorter. Det är också så att ”städerna” är stora som New York och att individerna i en stad kan bo väldigt långt från varandra(=vara väldigt olika som individer).

Feltolkningar

Jag har tidigare, under lång tid, debatterat dessa frågor med feminister. Då menar jag om seriösa och goda individer med en feministisk ståndpunkt, såna som Hannah Lemoine(inte just henne dock), inte individerna i media och feministiskt initiativ.

Jag menar att feminismens ideologier har skapats av feltolkningar ofta pga okunskap om biologiska skillnader. Det är därför man inte lyckas belägga sina många axiom. Diskussionerna jag haft skulle kunna indelas i tre beståndsdelar:

1. ”jag ser det här”, går också ofta in under den feministiska benämningen ”strukturer”
2. analys(varför är det så här?)
3. åtgärder(vad gör vi åt det)

I del 1 är/var jag oftast ense med mina meningsmotståndare (förutom att jag anser att man oftast missar halva spelplanen dvs. man ser oftast inte andra sidan myntet samt saker som är  männens problematik och kvinnans fördelar).
Det är i del 2 våra åsikter går isär, det är här jag menar att feltolkningar görs. I del 3 gör eller vill man göra åtgärder, utifrån de feltolkningar man gjort i i del 2. Och det är nu det blir riktigt illa, för inte sällan är dessa åtgärder mer eller mindre diskriminerande eller förtryckande i sin natur och är dessutom lika ofta slöseri med våra skattemedel.

Med nedanstående exempel vill jag försöka förtydliga hur dessa feltolkningar går till. Jag hade velat ha flera ex. men kände att jag måste prioritera bort för att inte göra inlägget för långt. Jag kommer därför, efter denna serien är avslutad, återkomma till detta. Att ”såga strukturer”, dvs visa på varför del 2 är en feltolkning, tror jag är helt avgörande för att få slut på nutidsfeminismens härjningar, så vi kan vända tåget tillbaka mot Stockholm.

Exemplet:
I en artikel om en genusmedveten förskola står följande uttalande(blå text, uttalandet är uppdelat i del 1, 2 och 3):

Del 1, ”jag ser det här”:
”Oftast är det mer accepterat för flickor än pojkar att frångå den heterosexuella normen. En ”pojkflicka” är mer okey än en ”flickpojke”.

Detta är helt korrekt, idag är det relativt accepterat med pojkflickor(som barn, lite mindre accepterat som vuxen), medan flickpojkar har det svårt.

Del 2, analys.
”Flickor uppmuntras i högre grad att pendla mellan det som anses manligt och det som anses som kvinnligt. En pojke i kjol tappar däremot i status.”

Med feministiska könssocialiseringsteorier som grund feltolkas orsaken till ”mer accepterat” att bero på ”uppmuntras i högre grad”.

Nu till min analys av detsamma:
Ju ovanligare en avvikelse är ju mer främmande är det för oss. Vi har svårt att acceptera avvikelser, ju mer ovanlig ju svårare har vi för den.
Pojkflicka eller tomboy, som det egentligen heter, är ganska vanligt, vilket beror på att det är relativt vanligt att flickfoster av olika orsaker påverkas av testosteron i tillräcklig mängd under graviditeten, så att ”järnvägsväxeln slår över till spåret mot staden C”.
För att ett pojkfoster ska ”hamna i stad B” krävs helt annan process. En sån är att fostret är okänsligt för testosteronets påverkan, dvs att ”järnvägsväxeln” inte fungerar. Den typen av processer som krävs, är långt mer ovanligt och därför är flickpojkar mycket mindre vanligt och således mindre accepterade än pojkflicka.

Jag förblev pojkflicka trots att detta på den tiden motarbetades av den dåvarande äldre generationen. Homosexuella blev inte ”botade”, transsexuella fanns redan när jag var barn. Skillnaden är att acceptans för ens val gör att individen kan må bra med sig själv och att den slipper ”leva i garderoben”. Naturligtvis ska vi arbeta för ökad acceptans för avvikelse i samhället, så även för flickpojkar.

Del 3, åtgärd:
Därför är det viktigt att inte glömma pojkarna.

Nu klargör hon inte alls vad ”inte glömma pojkarna” praktiskt innebär, men då hon tidigare sa ”uppmuntras i högre grad” angående flickorna och att ”uppmuntra” dessutom vanligen är vad genuspraktiken anser sig göra så antar jag att det innebär att man ska ”uppmuntra” pojkarna mer att ”pendla mellan det som anses manligt och det som anses som kvinnligt”.
Eftersom hennes åtgärd inte framgår väljer jag att ta ett annat ex. där det vuxna barnet berättar.

Så här säger David Holman:

Sen kan man ta min egen mor som alltid förklarade för mig att “det är okej att gråta” (60-talister du vet) varpå min respons alltid var “ja mamma, jag vet” (hade ju hört det ett antal gånger).

Genusmedvetna individer brukar mena att de bara ger barnen fler valmöjligheter. Om det håller sig vid det, så har jag inte någon kritik att framföra, tvärtom. Jag anser helhjärtat att barn(och vuxna) ska kunna välja, utan social bestraffning, utifrån den individ man är inte vilket könsorgan man har fötts med.
Men risken är att det som är menat att vara en uppmuntran upplevs av mottagaren som tjat. Bland kommentarerna framgår att det var just så David upplevde sin mammas önskan att göra ”att gråta” tillgängligt för honom.
Det innebär att denna ”uppmuntran” blir en bristande respekt för barnets rätt att välja bort, hur väl man än menar med sitt agerande.

Nu misstänker jag att en och annan läsare kanske tänker ”Nåja, men lite tjat kan de ta. Målet helgar medlet”, så därför tänker jag hålla er kvar vid detta en liten stund till.

Risken är att detta tjat blir till en boja för individen!
Denna man(läs hans ord i inlägget!) är en av mina bästa vänner.  Han växte upp med denna ”uppmuntran” från hans mamma, samtidigt som omvärlden bombarderade honom med budskapet ”manlighet är dåligt”. Problemet var att han som individ inte var stark nog att kunna stå mot denna påverkan utan gjorde ”flickiga” val och förtryckte sin ”pojkaktighet/manlighet” för att han ville vara/upplevas som ”snäll” och ville duga.

Könssocialisering går åt båda håll!

Resultatet är en vuxen man som upplever sig krossad och fastbojad. Är det vad ni vill forma era pojkar till, fortsätt med er ”genusmedvetenhet”!
(Men låt föräldrarna avgöra demokratiskt innan ni för in det på förskolan. För jag är säker på att majoriteten inte tycker det är okej.)

Hur tycker jag man ska agera?
Alla möjligheter skall finnas tillgängliga för barnen, men inför barnets val ska man visa en neutral acceptans och uppmuntra och stötta dom i de val dom gör samt ta tag i situationer där individens val inte accepteras av omgivningen.