Just another WordPress.com site

Ord från en man.

Inledning

En viktig pusselbit som gjorde att jag vände feminismen ryggen var när jag såg konsekvenser av ensidigheten där manlighet ofta ses som problemet. Den konsekvens jag såg var män som började be ursäkt för andra mäns handlingar. Jag kände av en skuld- och skamkänsla över sin manlighet som inte jag inte märkt förr.

Som ett fristående inlägg vill jag visa en sms-konversation som en av mina vänner inledde med mig igår. (Jag har naturligtvis fått hans godkännande.)

Orden från en man

Du sa en gång ”[min sons namn] är så trygg i sin manlighet”
Just de orden, ”trygg i sin manlighet”, jag kunde bara inte ta in det… inte på det sättet.
Det fick mig att börja tänka. Jag är trygg i mig själv på ett sätt, men då rakt inte i någon ”manlighet”. Ganska snart började jag inse var problemet låg.

Jag har undertryckt mina pojkdrag sen första klass och lärt mig att skämmas för dem. Ja.. jag sitter fast mitt emellan. Och det är en boja jag vill börja bryta nu.
Jag måste se och förstå själv. Därför beställde jag boken*

Jag är så glad att jag har dig. Kanske kan jag börja lösa upp den där jävla knuten som i alla år fått mig att må så dåligt….

Jag har alltid upplevt mig själv som en i botten ”krockskadad” människa. Någon som jag aldrig riktigt kunnat tycka om.
Jag känner att jag bär inom mig en stor ilska/frustration som inte har någon självklar mottagare. Och en lika stor sorg….

Till sak hör att denna man är uppväxt med sin ungdomstid under 90-talet. Den tid då ”mannen – det skyldiga könet” bankades in i våra medvetanden.

 Är det så här vi vill män ska må?

* En bok om könsskillnader som jag pratat om i våra diskussioner.

Kommentarer till: "Ord från en man." (13)

  1. Jag kan många gånger också känna mig skuldbelagd för att jag är just man, kanske inte lika tungt som i texten ovan, men känslan finns där lite då och då. Speciellt i detta dagar då mediadrevet mot män är väldigt starkt och väldigt många artiklar är fruktansvärt vinklade.

  2. Jag känner igen mig mycket i texten ovan, eller rättare sagt kände jag så innan jag började lösa upp den där knuten. Det krävdes att jag själv skulle bli pappa till en pojke för att jag skulle börja ta itu med den, och jag har förändrats sedan dess. Jag gick från chockad (när jag upptäckte hur långt från verkligheten jag var) till arg. Ilskan har gått över sedan länge, även om jag blir på trött och irriterad när jag kommer i kontakt med media. Jag känner en enorm befrielse, trivs mycket bättre med mig själv och vågar släppa fram de sidor jag tryckt undan.

    Det jag känner idag är dock främst oro. Oron över vad som kommer att hända om attackerna inte slutar nu. Vad kommer att hända på nästa pubträff som Pär eller Pelle anordnar? Vad kommer att hända med alla män som vuxit och fortfarande växer upp i det här samhällsklimatet? Hur långt kan pendeln komma att slå tillbaka åt andra hållet? Hur allvarlig kommer polariseringen mellan feministkritiker och feministiska aktivister av det slaget som dök upp på deras pubträff att bli? Med tanke på hur snabbt försämrade ekonomiska förutsättningar kan ställa saker och ting på ändå kan det hända otrevliga saker. Peak feminism har redan varit, men de fulla effekterna av den kommer inte att visa sig än på ett tag. Jag hoppas jag oroar mig i onödan.

  3. Hej och välkommen, Unga man!

    90-talet var en vidrig tid… och jag är övertygad om att skutan nu har vänt och att detta löser sig inom detta decennium så att nutidsfeminismen snart blott är en pinsam epok..

    Det är just den delen av feminismen som jag ogillar mest. De problem det ställer till med bland ungdomar som försöker orientera sig i världen, gäller både unga kvinnor och män.

    Håller med. Att det slår hårt mot ungdomar samt att det slösar skattepengar som vi kunde laggt på verkliga problem (hemlösa, stötta ungdomar i behov, skola, vård och omsorg mm.) är orsaken till mitt engagemang. För min egen del kan det ju kvitta. Jag har mitt ”på det torra” och berörs minimalt.

  4. Hej Matte Matik!
    Att bli förälder är verkligen en punkt i livet där världen föds på nytt, så jag kan förstå att det var en nystart för dig.

    Det jag känner idag är dock främst oro. Oron över vad som kommer att hända om attackerna inte slutar nu. Vad kommer att hända på nästa pubträff som Pär eller Pelle anordnar?

    Då en hel del maktpersoner känner sin maktposition hotad är jag rädd att vi har en tuff tid framför oss. Vi får hålla hårt i varandra, i synnerhet Pär, när det stormar.

  5. Jag vet ju om att många män mår dåligt av detta klimat… och det kryper av mig att det ska behöva vara så.
    Det jag inte förstår är att varje feminist har någon man vid sin sida… pratar dom inte med dom? Inser dom inte hur detta slår mot er?

  6. Hade också min ungdomstid under nittiotalet. Mitt problem är att jag alltid har varit lite för uppmärksam samt brytt mig om vad andra tycker. Vad andra tycker sammanträffade med höjdpunkten för radikalfeminism i den stad i norra Sverige jag kommer ifrån. Detta var genuint problematiskt då man som tonåring försöker lära sig hur relationer mellan kvinnor och män fungerar samtidigt som det doktrinära vansinnet domderade (umgicks i vegan-vänstermiljöer).

    Dröjde tills jag fick en riktig flickvän i början av tjugoårsåldern som jag äntligen lyckades bryta förtrollningen. Det var inte så mycket själva ideologin (som jag aldrig riktigt köpte och i mycket tyckte var idiotisk, alltid varit enormt skeptisk till genusvetarmän) utan just inplacerade känslomässiga spärrar som totalt sabbade mitt förhållningssätt. Det är tillräckligt svårt som det är att växa upp och lära sig relationsspelet. Att göra det bland troende feminister gör det helt omöjligt om man som ung man hela tiden försöker se till ens bekantas upplevelser och ta dem på allvar.

    Det är just den delen av feminismen som jag ogillar mest. De problem det ställer till med bland ungdomar som försöker orientera sig i världen, gäller både unga kvinnor och män. De politiker och administratörer som tror att vi enbart är socialt konstruerade tenderar att vilja börja plocka våra barn vid ung ålder för att börja forma dem att passa in i ideologin för att på så sätt skapa den framtida utopin.

    Detta skrämmer mig litegrann. Tror att många unga män i Sverige kommer utveckla statligt indoktrinerade komplex i tonåren då vanligtvis osäkerheten som kommer med övergången till vuxenlivet slår in.

  7. Jag tror det var du, Pelle, som en gång undrande sa typ ”Tror du det är pojkflickan som gjort att du ser detta så tidigt?”

    Det blir ett mindre norm-brott att erkänna såna här saker när din bästa vän är en tjej/kvinna. Det är orsaken. Jag har hört mycket sånt här.. o berättelserna är så lika varandra.

  8. Ja, vad tråkigt att höra den unga mannen säga så. Men det förvånar mig inte. Han sätter ord på det många unga män inte ens vill erkänna.

  9. Anders Senior sa:

    Jag känner igen detta precis!

    Speciellt vad ”Ung man” berättar!

    Hoppas verkligen skutan har vänt som Ninni uttrycker det, annars är det verkligen hög tid!!
    Det har tagit mig närmare 40 år att ”lösa upp knuten” som någon uttryckte sig här, slutade med skilsmässa för min del, då hon snarare var en del av problemet, istället för lösningen, så att säga.

    Jag är inte bitter mot henne på något sätt, hon är ju fostrad i samma anda som jag, fast på ”vinnarsidan” så att säga. Så det är ju fullt förståeligt att hon väljer att inte se problemen eftersom lösningen är obekväm för henne. (Även om jag tror hon också far illa av att leva på detta vis).

    Det mest intressanta var i början av perioden när jag nu var singel, att se många av kvinnorna säga en sak för att sedan agera helt annorlunda, det var väldigt motsägelsefullt. Feminismen verkar ha ställt till med samma, eller liknande (känslomässiga motsägelser) elände för kvinnor som för män.

    Som tur är så träffade jag efter ett par år som singel en ”riktig” kvinna, som tänker som en kvinna, klär sig som en kvinna, kort sagt ÄR en riktig kvinna! Och som uppskattar mig för att jag är man, med mina maliga egenskaper, istället för att försöka stöpa om mig till en ”hen”….. Jag har äntligen funnit harmoni och glädje!

    Det som möjligen känns lite bittert ibland är att jag inte genomskådat detta tidigare, utan har kastat bort närmare 40 år av mitt liv på en ideologi jag inte står för…..

  10. Vinnarsidan? Vem står egentligen på den?

    Inte är det de feminiserade kvinnorna. Så det är troligt att din fru for precis lika illa som du. Men som kvinna råder kollektivism. Där ska man göra ”det rätta”. Vilket gör att det är svårt för kvinnor att göra upp med situationen och börja “lösa upp knuten”.

    Som jag ser det, så finns det bara en grupp som står på ”vinnarsidan”. Pojkflickorna gräver guld där ute! (Även några enstaka män som passar på att ”sko sig på tidens melodi”.) Detta gör dom på bekostnad av både feminiserade kvinnor och maskuliniserade män.

    Det här kommer mer i en del längre fram:)

  11. kanske är det så… eller så är man så troende att man inte kan se den andras perspektiv/situation… Jag vet inte.. här får jag inte hop det bara..

    Tack för källan.:)

  12. Anders Senior sa:

    Ninni,
    Det tvivlar jag inte på, därav situationstecknen på ”vinnarsidan”
    Och jag är helt övertygad om att hon for illa också, precis som jag skrev.
    Skillnaden var att hon ville ändå bibehålla status quo, jag ville göra något åt situationen.

    Frågar du mig så finns det riktiga vinnare också på detta system; de som styr landet!

    Befolkningen i sverige blir lika passiverade och lättstyrda som judar på väg till arbetsläger.
    (Där kom Godwins lag igen).

    Den feministiska propagandan passiverar män till hukande viljelösa mähän, skuldbelägger oss män för både det ena och det andra, helt utom vår kontroll.
    Vår stolthet att vara män trycks ner jäms efter skoskaften.

    Kvinnor passiveras på motsvarande sätt genom att luras tro de är offer för olika omsändigheter som de uppmuntras tro att de inte själva kan påverka…..
    Och den kvinnliga stoltheten trycks därmed också ner i skorna….

    Man har spelat ut män mot kvinnor med ett ovanligt lyckat resultat:
    En grå, könlös lättstyrd massa som i bästa fall knyter händerna i byxfickorna innan vi gör vad storebror staten säger till oss, utan att protestera……

    …typ… Jag är inte lika bra på att uttrycka mig som du, men jag tror du förstår vad jag är ute efter…

  13. Kan bara gissa, men för de som bekänner sig till feminismen och upprätthåller mansfientliga attityder, så torde kanske deras förhållanden också spegla den dysfunktionaliteten. Så med andra ord, i de fallen talar de nog till dem (inte med dem) och inser hur det slår (åtm. omedvetet) men låtsas inte om det.

    Gissar jag, vis av viss egen erfarenhet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: